Jag registrerade mig på en av nätets många dejtingsajter häromdagen. Jag vet, förlåt, jag tycker ju egentligen att alla såna ställen är fullständigt vidriga, men samtidigt så händer det så otroligt lite i mitt liv ibland. Åtminstone om kvällarna. Nåja, det tog bara några dagar, sedan svor jag återigen på att aldrig sätta min fot på ett sånt ställe igen.

Anledningen är människorna. Alltså, jag FATTAR inte. De är som skyltdockor. Finns de överhuvudtaget på riktigt? Alla har en rejäl uppsättning modellbilder i olika poser. Alla skriver att de har ”skinn på näsan” och ”båda fötterna på jorden”. Jag menar, herregud. Alla som inte spenderat för lång tid i en lägenhetsbrand har skinn på näsan. Och alla som inte tvingats amputera något efter samma brand har båda fötterna på jorden.

Dessa eviga klyschor liksom. Det är ungefär som Gillette Venus-reklamen som gick för några år sen. Ni vet, Gillette Venus? Rakhyvlar för kvinnor. I en reklamen var det ett tjugotal modelltjejer som galant svängde på deras nyrakade och gyllenbruna ben på nån jävla brygga. Assexigt tycker säkert vissa. För mig framstod de som… saker. Som ett hav av barbiedockor utan vare sig skavanker eller egna åsikter. Helt perfekta, på ett dåligt sätt. Bleh! Och så är det på dejtingsajterna.

Men! Jag är inte den som är den, så jag skrev lite fina anekdoter till en sisådär tio tjejer som var potentiellt intressanta. Det var två som svarade, resten läste brevet, tittade min profil, och vände på klacken. Den ena tjejen svarade ”hehe”, och redan där insåg jag att det inte var någon mening. Den andra tjejen pratade jag lite med på MSN. ”Woohoo! High score! Ligga!” osv. Nä, faktiskt inte. Min utförliga studie med ett stickprov på hela en person visar att de är precis likadana där.

Daniel:
*tokvinkar*
Random tös:
hehe hejhej
Daniel:
Hur står det till i afton?
Random tös:
hehe de e bra. sj?
Daniel:
Härligt att höra! Jo tack, det är fint med mig, slötittar lite på program X och äter godis. Vad gör du? 🙂
Random tös:
hehe typ inget

Gah. Förstår ni vad jag menar? Jag är kanske inte världens roligaste stå-i-centrum-och-underhålla-människa, och jag har säkert mina riktigt tråkiga stunder också. Men jag är hyfsat social, och jag tror nog att jag generellt är ganska rolig att prata med. Men vad är det där för något? Det är ju ingenting. Det är ju inte en tillstymmelse till social kompetens, eller ens intresse att prata med mig. Antingen det, eller så cybersexar hon redan med tio andra uppumpade greker som hann före i nätraggandet.

Nej. Jag vill faktiskt slå ett slag för intressanta diskussioner, det är iaf något som är viktigt för mig om det ska finnas nån chans till dejtande.