Om man då ska vara seriös för en stund; hur går det för Daniel i hans strävan efter något som kan liknas vid ett värdigt liv? Svaret är ett rungande ”sådär”. Inte särskilt rungande heller kanske.
Med den fysiska och psykiska hälsan är det aningen till det bättre nu när jag har haft semester. Även om jag älskar mitt jobb så verkar jag vara överdrivet stresskänslig just nu, vilket hela tiden får mig att vara på helspänn när jag är där. Nu har jag inte gjort ett skapandes dugg på två veckor, och det verkar ha blivit lite bättre. Däremot får jag fortfarande ångestvågor i olika situationer. Det varierar väldigt. Ibland kan jag vara i centrum en halv dag utan minsta problem, medan jag andra gånger känner mig svimfärdig av att vistas nära någon slags civilisation. Häromveckan fick jag ångest på grekiska kolgrillen, medan jag väntade på min mat. Vad är det för trams? Vem får ångest där? Vad trodde jag skulle hända? Jag förstår inte.
Med kärleken går det för närvarande inte alls. Det känns lite tungt, eftersom mitt stackars hjärta längtar så efter någon att lägga all kärlek på. Men jag känner till klyschorna. ”Det kommer när man minst anar det”, ”can’t hurry love”, och ”det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga kläder”… Okej, kanske inte den sista.
Salahuddin mår bra. I förrgår bytte jag hans kattsand, till stor belåtenhet för användaren. Det visade sig vara någon ny kattsandsformel, så kornen var något större än tidigare. Detta tyckte Salahuddin var ytterst märkligt, som den otroligt försiktiga katt han är. Han gick in i kattlådan som i ultrarapid, och sen gjorde han nummer ett. Jag vet detta eftersom jag själv befann mig i badrummet just då. Sen sprang han ut för att bara minuter senare komma tillbaka och göra nummer två. Jag antar att han inte riktigt vågade göra både och på samma gång. Kattsanden kunde kanske sluka honom eller något.
