Ikväll är det Eurovision Song Contest, och vad händer då? Förutom att Christer Björkman mysrunkar åt sin egen makt, och 98% av Sveriges befolkning äter tacos till middag.
Jo! Undertecknad har en traditionsenlig liveblogg-afton, till spektaklet. Häng med!
En gång i tiden jobbade jag på en bredbandssupport för privatkunder.
Kund: Ja hej, jag har problem med min fax. Du kanske hör den i bakgrunden?
Daniel: Nej.
Kund: Den är tydligen kopplad till nån Livetech Media Converter…
Daniel: Okej, det där är inget jag känner igen.
Kund: … kopplat till en Mediastreamer 7000…
Daniel: Känner in…
Kund: Sen sitter det en Rubytech DSL50-19.
Daniel: Jag känner inte igen något av det där.
Kund: … det låter bara BEEP BEEP BEEP ”väntar på linje”… BEEP BEEP BEEP ”väntar på linje”…
Daniel: Det låter int…
Kund: BEEP BEEP BEEP ”väntar på linje”.
Daniel: Ooookej. Vilket nummer är det till faxen?
Kund: *ger numret*
Daniel: Okej, jag ser att detta gäller fasttelefoni. Jag jobbar bara med IP-telefoni och bredband.
Kund: Kunde du inte sagt det lite tidigare?!
Daniel: Jag försökte säga det medan du härmade en fax.
Idag skulle jag köpa dagens lunch på det lokala mackstället. Inte mackställe som i bensinmack, utan som i ”ställe som massproducerar mackor utav matmässig karaktär” (direkt från SAOL).
Problemet är bara att jag STÄNDIGT lyckas missa avfarten, så att säga. Mackstället är som i ett litet skrymsle, och jag finner mig själv med att hela tiden gå förbi det utan att tänka mig för. Och det intressanta ur beteende-synpunkt är hur jag aldrig vågar erkänna mitt misstag och gå tillbaka så fort jag kommer på mig själv. Istället går jag lite längre, och sedan står jag och liksom SIGNALERAR ”hmm, jag vet inte riktigt vad jag är sugen på idag” med hela mitt kroppsspråk, bara för att ingen ska tro att jag begått en sådan dödssynd.
Idag var jag i den lokala lekparken, och… eh… lekte.
Om jag sätter huvudet mellan knäna så får jag en väldig yrsel och ett tryck i huvudet.
Vilken dödlig sjukdom har jag nu gått och dragit på mig?
Bildserien fortsätter.
För ungefär en vecka sedan såg jag en man på pendeltåget. Han hade nån sorts brännskada i pannan. Jag minns att jag tänkte ”oj, det där såg inte bra ut”.
Häromdagen kom straffet. En stor finne i pannan. Visserligen beror 90% av det jävliga utseendet på att jag själv kliat sönder den, men jag skyller nog ändå på att det är Guds straff. Ja, så får det bli.
Idag satt jag på pendeln hem tillsammans med min kära flickvän Micaela. Jag vet inte riktigt hur det kom på tal, men tydligen har jag nåt sätt att se på henne, som hon tycker ser… märkligt ut.
Micaela: Haha, ska du inte se sådär sexig ut som du brukar, när jag tycker att du ser död ut?
Daniel: Just det. ”Död ut”. Det gillar jag.
Micaela: Du vet sådär som jag såg ut i sängen igår.
Daniel: Eh… *tittar sig omkring i den överfulla tågvagnen*
Micaela: …
Daniel: Sådär kan du ju inte säga.
Micaela: Eh. Jag menade ju inte så!
Jag såg på nyheterna idag. Nedan följer vad de sa, och min reaktion.
”En död man hittades fastfrusen i Mälarens is vid Blackeberg idag. Det är oklart vad som har hänt, mannen har legat där en längre tid, men i det här läget misstänker polisen inget brott.”
”… Bredvid mannen på isen låg det som tros ha varit mannens hund, även hunden var död.”
