Arkiv

april 2009

Besöker

Håna: Jamen det är ju alldeles vansinnigt, det är ju sinnessjukt! Jag ska alltså inte kunna åka bort en enda jävla helg, utan att det ska bli på det här sättet? Ska det va såhär?!

Mamma: *öppnar ytterdörren* Inte alls! Åk du bara. Strunt samma om jag får en attack i helgen, för det är det du vill. Se så! Bengtsson väntar!

Håna: *springer och stänger dörren igen* Jag ska aldrig åka härifrån. Jag stannar här tills jag ruttnar, tills jag möglar ihjäl! Är det så du vill ha det?!

Mamma: Försvinn… Försvinn ur mitt liv!

Håna: Aldrig… Mamma…!

Underbar scen! Sonen Håna (ja, han heter så) har lovat att passa mammas hund, men tvingas avboka detta då han ska följa med en kvinna till hennes sommarställe över helgen.

Den som vet vilken film detta är vinner en kaka!

Okej… Det kunde gått bättre. Jag är ju ingen Vesslan direkt. Men strunt samma.

Vad är det för fel på Billie Piper egentligen? Sitter och slötittar på ”En callgirls dagbok”, och blir helt förundrad över hennes tandrad i överkäken. Den är ungefär lika stor som resten av huvudet. Dessutom får den henne att låta som Sean Connery när hon pratar.

Fy fan!

(Det här inlägget är taget rakt av från mitt misslyckade projekt ”Den siste humoristen”. Tror jag så smått lägger ner den skiten faktiskt. Men jag kom att tänka på det hela iaf, eftersom jag även i afton ser på ”En callgirls dagbok”… Denna hemska serie!)

Okej. Mina läsare har sagt sitt, och jag gör som de säger. Nu börjar nästa nivå av självutlämnande. Häng med!

Jag ska berätta för er om en flicka som heter Elin, som jag träffade för några år sedan. Vi hade pratat ett tag på nätet, och en sen kväll innan vi båda skulle sova kom vi överens om att prata i telefon. Så det gjorde vi. Allt gick bra; Elin pratade och jag lyssnade. Eftersom jag ofta känner mig ganska obekväm med att prata i telefon (trots mitt jobb som involverar att ringa dussintals kunder varje dag – förklara det, den som kan) så var detta inget konstigt.

Elin skulle på kryssning på fredagen, så helt plötsligt undrade hon om vi skulle ses dagen efter. Detta utspelade sig på en onsdag, så dagen efter var då…? Just precis, en torsdag. Ni som gissade rätt har vunnit varsin resa till Laxå – grattis! Hur som helst, Elin ville alltså träffas denna torsdag. Med facit i hand, såhär flera år efteråt, kan jag bara inse att jag borde sagt nej. Men något facit hade jag inte på den tiden. Således gick jag, mitt pilska as, med på att ses.

På torsdagskvällen, efter jobbet, kom hon över och vi köpte lite mat och lite alkohol att inmundiga. Jag var inte så sugen på dricka, och tycker generellt inte att sprit är så roligt, så jag köpte mig bara en Smirnoff Ice. Hon däremot, var inte blygsam, utan köpte sig en hel pava rödvin. ”Whatever”, tänkte jag.

Sen satt vi i soffan och pratade. Elin korkade upp flaskan, och jag hade väl i princip druckit upp min Smirnoff vid det laget. Sen började det. Det ena glaset rödvin efter det andra svepte hon. Och det märkliga, och hemska, var att för varje glas hon drack så ökade den procentandel av konversationen som hon stod för. Dvs, ju fullare hon blev, desto mer pratade hon. Och ju fullare hon blev, desto mindre pratade jag. Jag kanske teg av ren rädsla för monstret hon gradvis förvandlades till framför mina ögon. Allt under hennes ständiga affirmationer om att hon inte alls kände sig berusad.

Ungefär var femte minut kom det något i stil med följande saker:

  • ”Tycker du att jag är söt?”
  • ”Säg att du tycker jag är söt!”
  • ”Är det säkert att du tycker jag är söt? Lova!”
  • ”Du är inte arg på mig va?”
  • ”Lova att du inte är arg på mig!”

Etc. Det spelade ingen roll vad man svarade, för samma frågor kom på nytt efter några minuter. Jag har själv ett bekräftelsebehov, men jag förstår åtminstone vad folk säger till mig.

Jag minns att jag berättade om min stora fobi i livet, nämligen tandläkare. Vid det här laget var vinflaskan tom, kan jag för övrigt flika in. Jag berättade hur det låg till med min rädsla, och att jag inte ville höra några skräckhistorier. Detta struntade Elin i, och började läxa upp mig i vad som kan hända om man inte går till tandläkaren. Jag blev mycket arg över detta, precis som jag alltid blir när folk inte respekterar att detta är nånting jag inte vill prata om. Jag övervägde att be henne gå hem, men den förbannade kåtheten tog överhanden. Vi hånglade.

Sen frågade hon om hon fick strippa för mig. Vad skulle jag säga? ”Nej för fan, skärp dig! Det är faktiskt ingen lekstuga, det här”? Nej. Det gick inte. Jag var med om mitt livs första, enda, och utan tvekan hemskaste personliga striptease. Efter det spenderade hon natten hos mig. Nu talar vi aldrig om den saken igen.

Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv varit så glad över att behöva gå upp klockan sju och jobba.


Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27

Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27