Okej. Mina läsare har sagt sitt, och jag gör som de säger. Nu börjar nästa nivå av självutlämnande. Häng med!
Jag ska berätta för er om en flicka som heter Elin, som jag träffade för några år sedan. Vi hade pratat ett tag på nätet, och en sen kväll innan vi båda skulle sova kom vi överens om att prata i telefon. Så det gjorde vi. Allt gick bra; Elin pratade och jag lyssnade. Eftersom jag ofta känner mig ganska obekväm med att prata i telefon (trots mitt jobb som involverar att ringa dussintals kunder varje dag – förklara det, den som kan) så var detta inget konstigt.
Elin skulle på kryssning på fredagen, så helt plötsligt undrade hon om vi skulle ses dagen efter. Detta utspelade sig på en onsdag, så dagen efter var då…? Just precis, en torsdag. Ni som gissade rätt har vunnit varsin resa till Laxå – grattis! Hur som helst, Elin ville alltså träffas denna torsdag. Med facit i hand, såhär flera år efteråt, kan jag bara inse att jag borde sagt nej. Men något facit hade jag inte på den tiden. Således gick jag, mitt pilska as, med på att ses.
På torsdagskvällen, efter jobbet, kom hon över och vi köpte lite mat och lite alkohol att inmundiga. Jag var inte så sugen på dricka, och tycker generellt inte att sprit är så roligt, så jag köpte mig bara en Smirnoff Ice. Hon däremot, var inte blygsam, utan köpte sig en hel pava rödvin. ”Whatever”, tänkte jag.
Sen satt vi i soffan och pratade. Elin korkade upp flaskan, och jag hade väl i princip druckit upp min Smirnoff vid det laget. Sen började det. Det ena glaset rödvin efter det andra svepte hon. Och det märkliga, och hemska, var att för varje glas hon drack så ökade den procentandel av konversationen som hon stod för. Dvs, ju fullare hon blev, desto mer pratade hon. Och ju fullare hon blev, desto mindre pratade jag. Jag kanske teg av ren rädsla för monstret hon gradvis förvandlades till framför mina ögon. Allt under hennes ständiga affirmationer om att hon inte alls kände sig berusad.
Ungefär var femte minut kom det något i stil med följande saker:
- ”Tycker du att jag är söt?”
- ”Säg att du tycker jag är söt!”
- ”Är det säkert att du tycker jag är söt? Lova!”
- ”Du är inte arg på mig va?”
- ”Lova att du inte är arg på mig!”
Etc. Det spelade ingen roll vad man svarade, för samma frågor kom på nytt efter några minuter. Jag har själv ett bekräftelsebehov, men jag förstår åtminstone vad folk säger till mig.
Jag minns att jag berättade om min stora fobi i livet, nämligen tandläkare. Vid det här laget var vinflaskan tom, kan jag för övrigt flika in. Jag berättade hur det låg till med min rädsla, och att jag inte ville höra några skräckhistorier. Detta struntade Elin i, och började läxa upp mig i vad som kan hända om man inte går till tandläkaren. Jag blev mycket arg över detta, precis som jag alltid blir när folk inte respekterar att detta är nånting jag inte vill prata om. Jag övervägde att be henne gå hem, men den förbannade kåtheten tog överhanden. Vi hånglade.
Sen frågade hon om hon fick strippa för mig. Vad skulle jag säga? ”Nej för fan, skärp dig! Det är faktiskt ingen lekstuga, det här”? Nej. Det gick inte. Jag var med om mitt livs första, enda, och utan tvekan hemskaste personliga striptease. Efter det spenderade hon natten hos mig. Nu talar vi aldrig om den saken igen.
Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv varit så glad över att behöva gå upp klockan sju och jobba.