Arkiv

augusti 2009

Besöker

… unge herr werner! nu har det gått väl långt med divalaterna (?). jag (och säkert många med mig) tycker att det är högst nonchalant av dig att inte svara på kommentarer på bloggen. denna utveckling har, enligt mina noteringar, pågått under ett par månaders tid. det är enbart vissa kommentarer som blir besvarade. detta har bidragit till att yours truly (madly, deeply) dragit sig för att kommentera på sistone. (förutom i enstaka fall, då det varit oundvikligt.)

bättring, bitte!

/20

Fröken 20!

Jag beklagar att du känner som du gör. Anledningen är att jag ofta upplevt en något cynisk och hånfull underton från flertalet av mina läsare, vilket således bidragit till att jag ej haft lust att svara på dessa kommentarer.

Jag kan tyvärr inte göra det förgångna ogjort, utan kan endast lova dig en märkbar förbättring inom de närmaste veckorna. Förhoppningsvis blir du åter en nöjd läsare.

Med hopp om en ljusare framtid,

Med vänlig hälsning,
Daniel Werner

Häromkvällen var det ”Linas kvällsbok” på tv. En typisk ungdomsfilm för tjejer. Och eftersom jag har en benägenhet att gilla sånt där, Sex and the city t.ex (troligen som enda straighta kille i världen), så tittade jag på det. Således är den nu bland det bästa jag sett på svensk tv.

En rolig episod utspelade sig dock precis i början av filmen. Jag skulle bege mig ut och köpa lite middag, eftersom jag av ren orutin väntat till sista sekund att göra detta. En hamburgare eller så skulle det bli. Så för att missa så lite av filmen som möjligt väntade jag till ca 20 minuter in. Sen SPRANG jag nedför trapporna, ut på gården och in i den lokala hamburgerian. När jag fick min mat SPRANG jag tillbaka och innanför dörren. Filmen pågick fortfarande. Lagom till jag fått av mig skorna blir det reklam.

Varför är det såhär?

En gång, när jag gick i femman, så hade vi klassfest. Jag var populär och dansade tryckare med alla de sötaste tjejerna. Inte minst med Emma, som jag var kär i på den tiden. Tätt intill varann gungade vi ihop, med hennes DATE-parfym långt upp i bihålorna och till tonerna av ”My heart will go on” med Celine Dion. Oj vad det pirrade i min späda pojkkropp när jag höll om henne.

När jag kom hem började jag storgråta. Jag visste inte ens varför just då, men såhär tolv år senare vet jag precis vad det var för känsla jag hade, som gjorde mig så förkrossad. Jag var övertygad om att jag den kvällen hade nått mitt livs höjdpunkt. Att jag aldrig skulle bli så lycklig igen. Att det bara skulle gå utför efter det.

Usch, ibland känner jag verkligen att jag blir arg. Jag vill bara skälla ut folk. ”Varför svarar du inte för, din förbannade jävla…” vill jag fråga. Men sen kommer jag på att det inte tjänar nånting till, så då låter jag bli.

För övrigt… I natt drömde jag att jag och mamma kollade igenom ett arkiv med porrfilmer på internet. ”Hur många gånger har du sett den filmen?” frågade hon och pekade på en film. ”Tre gånger, men jag känner mig inte bekväm med att prata med dig om det här” svarade jag.

Hur fan ska man tolka den drömmen liksom? Jag vill nog inte ens veta.

Okej… Ikväll lyckades jag med konststycket att förstöra hela min blogg, installera om den, pilla inställningar, och slutligen få det att fungera som det gjorde innan… hoppas jag.

Säg till mig om ni hittar nånting som inte funkar.


Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27

Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27