Arkiv

augusti 2009

Besöker

Inatt drömde jag en sån där dröm där man tror sig ha drömt drömmen förut. Och när man vaknar är man osäker på två saker. Dels är man osäker på om känslan av att ha drömt drömmen förut OCKSÅ är en dröm, och dels är man osäker på om någon av drömmarna har någon som helst anknytning till verkligheten.

I drömmen är det vinter. Snön faller med sådär stora flingor att min svarta rock blir vit på bara några sekunder. Jag är påväg hem från jobbet, och det verkar som att jag jobbat över rejält eftersom klockan runt elva på kvällen. Det är kolsvart ute, men gatlamporna och snön får det att vara ganska upplyst ändå. Själv sitter jag och sover på tunnelbanan. Fråga mig inte varför, men jag verkar ta röda linjen hem. När jag vaknar så är jag i Norsborg… tror jag iaf. Jag fick titta på tunnelbanelinjerna såhär i efterhand, och Norsborg är det som jag känner igen bäst av drömmen.

Tusan, tänker jag, och går ut i vinternatten en stund, medan tunnelbanan kyler ner sig i väntan på att åka tillbaka. Där, i skuggorna, står en tjej. Hon har en svart kappa och långt mörkbrunt hår. ”Hej” säger hon, och vi börjar prata. Namnet uppfattar jag aldrig, inte så mycket av dialogen vi har heller, men trots detta inser jag att jag har träffat henne förut. Och det är här jag är osäker på om jag drömt om henne förut eller om det också är en dröm. Jag får en flashback av att jag har sett henne på andra sidan gatan, att vi pratat och haft jättetrevligt, men att hon sen försvunnit innan jag fått veta vem hon är.

Nu möts vi igen, och går tillsammans in i tunnelbanevagnen. Vi åker till gamla stan och går upp för någon av dess trappor. Jag har ingen aning om var vi är, men det verkar vara något museum eller stort bibliotek. Tjejen tar fram en stor guldnyckel och börjar låsa upp den stora trädörren. Jag undrar varför hon har nyckeln dit, och får veta att hennes mamma jobbar på ett annat museum och att nycklarna går överallt. Dörren öppnas.

”Du! Kan jag inte få din MSN?” ropar jag innan vi går in. Och det får jag. Hon skriver med röd tuschpenna över hela min vänstra arm. ”liveit”, ”readit”, ”playit” eller något liknande ”@hotmail.com” står det.

Sedan flummar drömmen till på riktigt. Museet/biblioteket består av hundratals rum vi måste samla föremål från. Efter nån timmes samlande har vi massor av föremål, och måste klara nivåns slutboss för att få med oss alla saker ut. Tjejen har spelat förut så hon är en fena på det där, men jag springer kors och tvärs och blir spöad av bossen. Tjejen suckar lite, och vi är tillbaka på ruta ett.

Sen vaknar jag. Eftersom jag fortfarande inte riktigt vet om jag är i drömmarnas land eller inte, tittar jag på min vänstra arm. Men där står ingen adress i rött. Fan. Det är andra gången hon glider ur mina händer.

Det finns tillfällen då livet, om ni ursäktar min franska, knullar en i röven. Och så finns det tillfällen då livet knullar en i röven, gör ”finska rycket” och lägger satsen mitt i pannan på en, trycker dit en 20-lapp som sedan visar sig vara förfalskad. Om ni ursäktar franskan igen alltså. Nåväl, så känns det som att denna vecka blev.

Hur jag trodde veckan skulle bli: Mimmi kommer till mig på måndag eller tisdag, och stannar ända tills söndag. Vi badar bubbelbad första kvällen, och har sedan ljuvlig älskog tillsammans. Resten av veckan fortsätter på de mest underbara av sätt. Vi går på museum, tar promenader, lagar mat ihop, och skedar tätt intill varann på natten. Allt känns jättebra.

Hur veckan blev: På grund av oväntade jobbrelaterade saker kan inte Mimmi komma alls. Omständigheter leder till andra omständigheter som leder till att vi tar en paus från varann totalt. Resten av veckan sitter jag ensam, kraftigt deprimerad, och gråtrunkar åt ”Sommar med Ernst”. Dessutom går min diskmaskin sönder.

Handlade brunch på Mcdonalds idag. Sen blev jag illamående. Det är en trend just nu, illamående så fort jag äter nåt. Men inte när jag sysselsätter mig, utan bara när jag tänker på själva ätandet. Då sitter nog problemet mest mellan öronen, och det är ju någonstans ganska lugnande.

Nåja, nu var det inte det jag skulle säga. Jag testade en ny hamburgare idag (för att få reda på vilken måste du skaffa Premium-medlemskap på min blogg, samt fylla i blankett 23A), så jag frågade kassörskan litegrann om den. Så efter den djupsinniga kontakten så brydde jag mig lite mer om vad jag sa än vanligt. Då blev det fel.

-Smaklig måltid!
-Tack dets… a… mma… Heh.

Fail. Epic fail. Nu kan jag aldrig mer sätta min fot inne på Mcdonalds. Funderar på om jag ska ta och hänga mig eller bara örfila mig framför spegeln ett tag.


Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27

Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27