Har ni varit med om att man tänker igenom något man ska säga i huvudet, och sen när man säger det så låter det inte alls som man tänkte det? Det var jag med om igår.
Jag var i affären och skulle handla lite tacos-påfyllning. Jag har ätit tacos i fem dagar nu (Dorthe tröttnade efter två); allt jag behöver är lite extra salsasås efter några dagar, eftersom den tar slut så fort. Så jag stod där i affären och försökte sträcka mig efter ett paket tortillabröd, men detta gick inte så bra eftersom en tant ställt sig och diskuterat köttfärs med sin make, så att deras kundvagn blockerade halva tacohyllan. Svensk som jag är sa jag givetvis ingenting, utan sträckte mig lite närmare och lite mindre diskret. Och sedan ännu närmare och ännu mindre diskret.
”Står jag i vägen?” frågade hon samtidigt som hon flyttade vagnen något. Då tänkte jag att jag skulle vara sådär skämtsam som jag har en förmåga att kunna vara i mina bästa stunder. Så jag tänkte att jag skulle säga ”Ja, litegrann bara” och sedan fnissa lite charmigt. Så blev det inte. Jag halvskrek ”JA LITE”, eftersom jag inte kan kontrollera mitt tonläge när jag tänker för mycket på hur jag ska säga något, och sedan kom det ut ett väldigt rått och otäckt hånskratt som inte alls var vad jag tänkt mig. Tanten rynkade på näsan och gick, och jag funderade över vilken slags social utvecklingsstörning jag egentligen har.
