Arkiv

mars 2011

Besöker

Varning för spoilers, gott folk.

5. Paul Sarone från Anaconda (1997)

Anaconda är en riktig B-film, men den har faktiskt en ganska obehaglig scen. Det är när Paul Sarone, prisjägaren med sikte på en anakonda, får träffa sin kära orm. Ormen griper tag om honom, och kramar tills hans käke går ur led. Den går ur led med ett härligt knakplopp, och man känner lite obehag hemma i soffan.

4. Walter Donovan från Indiana Jones and the Last Crusade (1989)

Walter Donovan arbetar för nazisterna. Bara en sån sak. Tillsammans letar de efter den heliga graal, bägaren som Jesus drack ur på den sista nattvarden. Dricker man ur den får man evigt liv, sägs det. Det vill Walter ha, så efter mycket om och men får han välja bland ett gäng av bägare, väljer fel, och åldras på några sekunder. Sen förvandlas han till damm.

3. Milton Krest från License to Kill (1989)

Milton vill lura den klassiska Bond-skurken på pengar. Det brukar aldrig vara en bra grej. Den klassiska Bond-skurken, Mr Sanchez, puttar in Milton i en tryckkammare och stänger dörren. Han ökar långsamt trycket, medan vår vän där inne verkar ha lite ont i huvudet. När trycket är på max kapar han slangen med en yxa, vilket får trycket att falla extremt snabbt. Miltons huvud blåses upp som en ballong, och exploderar. Detta har blivit framröstat som den mest grafiska scenen i en Bond-film, någonsin.

2. Arnold Toht från Indiana Jones and the Raiders of the Lost Ark (1981)

Arnold Toht är en ond nazist (dessa nazister, de har alltid en benägenhet att vara onda) som vill åt Arken, den behållare där de tio budorden ska finnas. När de väl hittar Arken och öppnar den, inser de sitt misstag. Arken tycker inte om onda människor, och dödar dem med heliga blixtar. Arnolds ansikte smälter.

1. Emil Antonowsky från Robocop (1987)

Den ohotade vinnaren på listan! Vår vän Emil är en krigstokig gängmedlem och hejduk till skurken i Robocop, som bland annat hjälper till att ge Pre-Robocop så mycket stryk att han tvingas bli Post-Robocop. Detta tycker inte Robocop om, så han vill hämnas. I lagens namn, givetvis.

Under en biljakt jagas Emil av robotsnuten, tappar kontrollen över bilen, och kör rakt in i en tank med ”giftigt avfall”. Vilket sorts giftigt avfall det handlar om framgår inte riktigt (ett tydligt hål i handlingen!), men det är troligen inget man skulle dricka till maten. Emil stapplar ut, med skinnet hängande från kroppen, och underläppen någonstans vid bröstet. ”Heeeelp meeeee” väser han. Han lyckas ta sig till vägen, där hans forne skurkchef råkar köra på honom, vilket får honom att explodera över framrutan i en kavalkad av blod och äckel. Huvudet studsar iväg lite också. Mums!

Först tänkte jag ha ”Jag lurade Bofinken” som rubrik, men eftersom de flesta inlägg börjar med ”Jag” så lät jag bli. Man skulle ju kunna tro att den här bloggen är extremt egocentrerad. Och det är den ju… eh… inte.

Jaha, så vem är Bofinken? Eftersom ni tjatar så oerhört så ska jag berätta. Det är en kille/man som alltid tar samma pendel till jobbet som jag gör. Han är av outforskad ålder, har ett hårsvall som ser ut som att någon har tagit en stor boll av krull och kastat mot honom, och läser alltid facklitteratur. När han inte har näsan i boken sitter han alltid och tittar på folk. När han tittar så rör han liksom på hela huvudet, och varje titt tar bara någon sekund. På så sätt rör sig hans huvud konstant i ett slumpmässigt mönster, precis som på oroliga fåglar. Således… Bofinken!

Idag lurade jag Bofinken. Visserligen omedvetet, men det var roligt ändå. Jag och Bofinken går alltid av på samma station, och reser oss alltid direkt efter meddelandet (”Nästa: Din pappa”) ljuder. Men idag var det så mycket folk vid dörrarna, så jag passade på att börja röra mig när tåget stannat på stationen innan. Jag hann bara ta ett par steg innan Bofinken fick panik. Han antog att vi var framme, eftersom jag hade rest på mig. Man kunde se ångesten i hans ögon! Han höll på att missa stationen! Han skulle åka för långt! Han skulle aldrig hitta tillbaka, utan vara vilse i Stockholms förorter i resten av sitt liv!

Bofinken rörde sig i ilfart mot de snart stängande dörrarna. Då och då försökte han lokalisera stationen genom att slänga snabba blickar genom tågens fönster, givetvis på sedvanligt Bofinksmanér. Det var dock för mycket folk i vägen, så först vid dörrarna insåg han sitt misstag. Skamset gick han tillbaka till sin plats, medan jag hela tiden hade stått bredvid, och lugnt tittat på.

Sorry, Bofinken. You got Werner’d.

Min senaste stridsåtgärd i kampen mot hypokondrin: Nu har jag en termometer i bröstfickan, ständigt redo att motbevisa mina feberföreställningar. På pendeln, på jobbet, i mataffären. Inga problem!

Och nej, det är ingen stjärttermometer.


Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27

Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27