Inatt drömde jag äntligen en regelrätt mardröm.

”Äntligen?” frågar ni, och lägger pannan i djupa veck samtidigt som ni för handen mot era gapande munnar. Det är nämligen så att jag är så pass udda att jag tycker om att drömma mardrömmar. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men det finns en mysfaktor i att vakna mitt i natten, kanske höra regnet eller tystnaden utanför, och inse att det bara var en dröm. Det är ett visst lugn som infinner sig, som jag tycker om. Och bara för det så är jag näst intill immun mot mardrömmar. Jag kanske drömmer ett par sådana om året, max.

I natt drömde jag i alla fall något hemskt. Något hiskeligt. Något så fruktansvärt att jag vaknade och hade både skitit och pissat på mig… Okej, det sista var inte sant. Men visst blev det målande? Hursomhelst, hemskt var det. Håll i er nu.

Jag drömde… att jag var på min farfars begravning (han gick bort på riktigt för säkert tio år sedan). Trevlig och social som jag är så hade jag min bärbara dator framme, och småsurfade lite under ceremonin. Mitt i kyrkan, på första parkett! Plötsligt blev min dator infekterad av ett datorvirus. Viruset hette nånting på A, detta stod när man startade datorn. Försökte man söka på namnet på Google så suddade viruset bort det man skrev, innan man hann trycka på enter. Jag tyckte det hela var väldigt obehagligt, och ringde 112. Sedan vaknade jag.

Min mardröm gick alltså i stort sett ut på att jag fick virus på datorn… Snacka om nörd.