Livet. Ska det vara såhär jobbigt att bara leva? Att bara ta sig igenom dagarna?

Ibland känns det som att jag bara kämpar för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Att varje dag är en kamp. Inte långtråkig eller händelselös, utan en kamp i ordets rätta betydelse. Skulle jag vara Super Mario så hade jag hoppat mellan block med frågetecken på, jagad av ett dussin flygfiskar och ett annat dussin eldbollar. Men å andra sidan, hade jag varit Super Mario hade det troligen inte känts såhär.

Först och främst är jag trött nästan hela tiden. Det spelar ingen roll hur mycket jag sover, för jag är trött ändå. Sover jag för lite är jag trött på grund av det. Sover jag för mycket blir jag trött på grund av det. Så jag går runt som en zombie och känner hur ögonen svider av trötthet i stort sett hela dygnet, förutom ett par timmar innan det är dags att gå och lägga sig. Ironiskt.

Så jag går upp fem i sju varje morgon, småstressar på mig kläderna, dricker ett glas vatten, och går till tåget. Sedan sitter jag och nickar till i en halvtimme innan det är dags att gå av. Väl på jobbet så är cirkusen igång. Jag tycker mitt jobb är fruktansvärt intressant, och kollegorna är toppen. Men ibland känner jag mig verkligen som en fullständig idiot, som när jag inte fattar varför jag inte kan pinga från en svart IP-adress till en DIST utan att använda VRF. Och ibland känns det som att min stresstålighet har flytt sin kos; flera gånger har jag nästan klökts bara för att det funnits mer än en sak att göra.

Luncherna på jobbet är ett problem. Det fanns en tid då jag skippade dem helt, men detta har jag arbetat bort. Däremot kan jag inte äta som förut. Då åt jag som en häst, och tyckte inte det var några problem. Nu äter jag en fralla eller en barnportion husmanskost, och sedan är jag proppmätt – på gränsen till illamående – i tre timmar eller mer.

Sen åker jag pendeltåg hem. Det brukar vara förenat med antingen ångest i form av kräkfobi (jag vet inte varför jag fått för mig att jag ska kräkas på tåget) eller på senare tid en slags zombiedvala där energin är nere på noll. Jag har märkt att det oftast är i proportion till hur mycket jag har ätit under dagen. När jag kommer hem lägger jag mig på soffan, och orkar inget annat än att se på tv eller slösurfa.

Efter några timmar av att göra ingenting så är det dags för sängen, och det är oftast kvällens höjdpunkt. Det är så skönt att lägga sig, och jag somnar oftast väldigt snabbt. Sömnen är nog det enda i livet som fungerar utan problem (och det är jag tacksam för). Efter vad som känns som en kvart vaknar jag av att klockan ringer, och det är inte utan att jag hatar livet litegrann.

Så… Ska det vara såhär? Upplever någon annan där ute i etern att det är såhär? Är det det här som var livet, eller finns det något mer?

Jag har varit hos läkare flera gånger då jag misstänkte att jag hade blodbrist eller leukemi eller nåt annat hemskt, men icke. Alla vitaminer var på topp, inga leukemi- eller andra cancermarkörer fanns i blodet, och allt såg ut precis som det skulle. De skickade mig till en terapeut då de anade att alltihopa är ångestsymptom. Och jag säger inte emot, det är möjligt att allt är psykosomatiska uttryck. Men vad tusan har jag ångest över? Förutom de små kräkfobiska tillfällena så känner jag mig varken deprimerad eller ångestfull. Eller är det något annat fel på mig? Äter jag för onyttigt? Tränar jag för lite? Dricker jag för mycket coca cola? Är jag sexuellt undernärd? Har jag MS? Har jag fibromyalgi? Har jag aidscancerrabies?

Vad tror ni?