Arkiv

september 2012

Besöker

Idag var jag och pantade burkar. Hoodiladi hoodiladi hoppsan en sån dag! När jag skulle scanna in mitt pantkvitto uppstod lite raggmässig magi från min sida.

Ung kassörska: Hej!
Jag: Hej… Hjälp! *pekar på maskinen som kräver en anställds ID-kort*
Ung kassörska: Öh… *ser förvirrat på skärmen*
Jag: Ja…
Ung kassörska: Pant?
Jag: Japp. Pant.
Ung kassörska: … Jaha! Nu är jag med. *blippar kortet mot läsaren*
Jag: Tackar!
Ung kassörska: *tar kvittot innan jag hinner* Kvitto?
Jag: Nja… Det kan du behålla. Som ett minne.
Ung: *märklig tystnad* … Tack?

”Det kan du behålla som ett minne”? Vem är jag egentligen?

Hittade en lite smårolig bild på olika sorters manliga oskulder. Nu är visserligen inte jag oskuld (mamma, om du läser detta så hoppas jag att det inte kommer som en alltför stor chock; dessutom skulle jag behöva låna några tusen att betala Svetlana), men ändå.

Hur som helst är det nästan obehagligt likt mig.

Förutom Perverted-stapeln, givetvis. I mitt fall är den röd. Och troligen blinkande.

Idag var första gången på väldigt länge som jag inte var det minsta illamående när jag åkte till jobbet. Och det finns ju ett gäng olika sätt att hantera denna vetskap på.

Optimisten: Nu är äntligen dessa magproblem på väg att försvinna!

Jag: Nu har min hjärntumör vuxit sig tillräckligt stor för att slå ut känseln i maggropen.

Jaha, nu har jag tydligen bestämt mig för att sitta uppe halva natten, i väntan på att kunna förboka nya iPhone 5 hos Telia. Vid tolvslaget släpps det. Och jag sitter här i en fruktansvärt naiv tro att jag ska hinna roffa åt mig ett exemplar innan de som om möjligt har ännu mindre liv har gjort det.

Men jag vet nog hur det blir. Jag sitter där och uppdaterar sidan, som ett förväntansfullt barn. En nanosekund efter klockan slår 00.00 brakar hela sidan sönder, men alla som besökte den hann förboka sig en telefon.

Utom jag.

Så beger jag mig ut i kylan, gravt deprimerad över att ha blivit utan. Jag bryr mig inte ens att sätta på mig kläder, utan vandrar vilset ut i natten i bara kalsonger. ”JAG VILLE BARA HA EN TELEFON!!!” ropar jag ut i mörkret.

Men ingen svarar. Det finns ingen telefon där. Ingen telefon till Daniel.

Jag måste nog sänka priset på samlag, eftersom jag troligen är döende. Jag menar, vem fan vill ligga med nån som är dödssjuk?

Anledningen är min rygg. Nu har jag haft ont i ryggen i en vecka. Det känns som att någon står och petar mig i ländryggen med en påk. Och när jag känner där så känns det som att en av kotorna står ut. Så har det visserligen alltid varit, men… jag har inte haft ont förut, så nu är det plötsligt ett symptom på att jag har cancer precis överallt.

Det faktum att min arbetsställning på jobbet mest påminner om en stor ostbåge har förmodligen ingenting med saken att göra.


Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27

Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27