För övrigt tycker jag gubben som spelar dragspel precis utanför pendeltågstationen där jag bor kan sluta upp med det. Han kan ju ändå bara temat till Gudfadern! En enda låt! Varenda dag! Jag blir tokig.
Han är inte den ende som kan just den låten heller. Minst tre olika uteliggargubbar har spelat just Gudfadern, lite halvknackigt. Varför då? Är den lektion ett på Bandcamp for Outlayers eller?
Jag åt precis köttbullar, makaroner och lingonsylt. Japp, jag har uppgraderat från hallonsylt. Dels för att jag tänkte att det skulle vara godare, men mest för att hallonsylten var slut.
Första tuggan jag tar, inklusive sylten, åker rätt på tröjan. Varför är det så?
Herregud, vilka saker man minns ibland. Jag minns knappt vad jag gjorde igår, men saker från när jag var fem år, det minns jag minsann. Klassisk demens.
När jag gick på dagis fanns det en pojke som hette Martin. Jag har för mig att vi kallade honom Stjärtin, eftersom han var en av pionjärerna för tudelade hakor. Han hängde ofta ihop med Stuart, som vi kallade Dregelpelle då han alltid dreglade så förfärligt. Stuart ansågs annars som grymt exotisk eftersom hans pappa kom från England. Om jag inte minns fel jobbade pappan i fråga som flygkapten, så en gång hade Stuart med sig ett gäng små modellflygplan… varav jag snabbt stoppade ett av dem i fickan.
Jag var nämligen något av en kleptoman som liten, och det är ett litet minne runt det som jag kom att tänka på.
En vacker dag i början av 90-talet så satt Martin-Stjärtin och ett gäng andra barn i en liten ring på golvet. Jag minns inte vad de gjorde, förmodligen spelade de väl något. Det var då jag märkte det. Ur Martins mjukisbyxor hade en fin blank femkrona trillat ut, och låg nu på golvet och formligen skrek efter att få bli tagen av min giriga hand. En sån stor peng hade jag aldrig sett förut. Och minns väl att detta utspelade sig på 90-talet, innan inflationens tid. Jag menar, för fem kronor kunde man köpa en jumbojet, en leksaksaffär och ändå ha pengar kvar till tuggummi.
Inom bråkdelen av en sekund fann jag femkronan i min knutna hand, medan jag var påväg därifrån. Fråga mig inte varför jag tog femkronan, för det vet jag inte. Den fanns där! Den var obevakad! Jag var ung och dum! Jag hade sniffat lim!
Men säg den lycka som varar för evigt. Efter bara någon halvtimmes rikedom skulle Martin hem, och då blev det sura miner på dagiset ”Apelsinen” vill jag lova. Martin och hans mormor gick skallgång! Fröknarna frågade desperat om ”NÅGON hade sett Martins femkrona?!”
Och det var då jag var med om mitt livs första inre kris. Jag fick praktisk utbildning i etik och moral, helt enkelt. Efter en stund funderande och enormt dåligt samvete gick jag fram till Martin och triumferade: ”Titta vad jag hittade!”
Jag sa visserligen aldrig att jag snodde pengen, men jag känner ändå att jag vann över den mörka sidan där och då. Martin tog glatt emot sin kära femkrona, och gick hem. Och så slutade den dramatiken. Men Martin, om du läser det här: Förlåt. Det var jag som tog din femkrona.
Nu är det flera personer som frågat om jag verkligen förlorade mitt jobb igår, på grund av det ofrivilliga bögporr-surfandet. Och där är svaret nej. Givetvis inte. Det var ett försök till skämt, men jag är ju inte så bra på sånt.
Jag fick däremot stryk, böter och fängelse i 2½ år. Men inte sparken.
Ovanstående bild publicerades av undertecknad på Instagram idag. Jag vet inte vad det är, men jag ser ovanligt spräcklig ut. Huden är groteskt psoriasis-ig, och jag kan inte förklara saken. Jag har varken psoriasis eller någon annan hudsjukdom. Visserligen AIDS, men vadå?
Som bildtext skrev jag in ”beardedhunks.com”. Det tyckte jag var lustigt, i och med min obefintliga muskelstatus och min högst befintliga skäggstatus. Tänkte inte mer på saken förrän jag blev nyfiken och ville kolla om den sidan överhuvudtaget fanns.
Och det gjorde den ju. Bögporr. Väldigt mycket bögporr, över hela skärmen. Till följd av detta kom det ner SWAT-teams från linor i taket, beordrade mig att stänga ner sidan och lägga mig på golvet med händerna på huvudet. Sedan blev jag inkallad till ledningsgruppen på jobbet, där jag snabbt fick informationen att jag kunde se mig omkring efter ett annat arbete (dessutom tog Twitter bort mitt inlägg därifrån).
Okej, kanske inte så illa. Men ändå. Det är farligt, det här med att i god tro publicera främmande länkar.
Jag fick plötsligt en enorm lust att fortsätta skriva på min bok ”Dissar vi minns”. Och ja, boken lever fortfarande. För er oinsatta så är det någon slags tragikomisk resa i mitt kärleksliv genom åren.
Frågan är bara hur jag borde genomföra det hela. Bör jag ta med de riktigt tragiska delarna som inte innehåller någon komik, eller bara fokusera på att få allt med självdistans och en rolig underton? Och borde jag dela upp allt i kapitel beroende på tjej och kärlek, eller ska jag skriva allt i en lång rad?
Vad tycker ni?
