Jag har något slags problem med arga kvinnor.

Och innan feministmaffian fullständigt vrålar ut förutfattade meningar om att detta är på grund av att jag inte tillåter kvinnor att visa känslor så vill jag förklara att det inte är så. Jag blir helt enkelt bara rädd för dem.

För ett helt gäng med år sedan så dejtade jag en tjej som jag hade döpt till kodnamnet ”Fetischen”. Det hade jag gjort eftersom hon gillade rätt märkliga saker. Första gången vi träffades hade hon exempelvis tagit med sig en sån där degsporre, som hon ville använda i nåt sexuellt sammanhang som jag inte alls hade lust att ställa upp på.

Redan efter några timmar tillsammans hade det skurit sig mellan oss, och hon var fly förbaskad över ett ogenomtänkt ordval från min sida. Jag hade på skämt kallat hennes amatörmodellportfolio för porr, och det var väl ungefär som att åka till Iran och kalla Koranen för fantasy. Inte smart. Det formligen brann i hennes ögon, medan jag kände mig som en valp som precis blivit uppträngd mot väggen av en pansarvagn eller tre.

Efter ett par träffar av samma karaktär bestämde jag mig för att inte träffa henne igen. Men lagom till att jag insett det så insåg jag även att hon hade glömt sina P-piller hemma hos mig. Hur det hade gått till vet jag inte ens. Men jag var absolut inte redo att höra ljudet av små barnfötter med denna kvinna, så jag förstod ganska snabbt att pillren var nånting som hon behövde få tillbaka. Så vi bestämde träff på T-Centralen. Det var mitt under den värsta rusningstrafiken, så en man råkade stöta till Fetischen när han skulle gå förbi. Hon ropade efter honom, ett gäng med glåpord. Jag blev rädd och lät bli att säga nånting om mina planer att avveckla förhållandet. Det gjorde jag istället lite senare, på säkert avstånd. Fegt måhända, men jag har åtminstone båda pungkulor kvar.

Några år senare var jag på dejt med en annan tjej. Vi hade köpt varsin hamburgare, och var på väg hem till mig för att – ganska logiskt – äta dessa. Men innan vi hunnit hem råkade vi gå förbi en redlöst berusad man som kräktes i rännstenen. Det är nackdelen med att bo nära en pub. Mannen stod lutad mot en vägg och SKREK ut spyorna. Det var det värsta jag hört! Eftersom jag har kräkfobi tyckte jag att allt var extremt obehagligt. Tjejen ville väl förmodligen bara vara snäll, så hon skrek åt mannen att hålla käften. Men det slog bakut ganska rejält. Där och då förvandlades hon till en argbigga, varpå jag blev rädd och attraktionen försvann lika snabbt som den kommit.

Jag vet inte varför jag har så lätt att bli avtänd av sånt här, men förmodligen ännu en sak att gå i terapi för.