Jag har något slags problem med arga kvinnor.
Och innan feministmaffian fullständigt vrålar ut förutfattade meningar om att detta är på grund av att jag inte tillåter kvinnor att visa känslor så vill jag förklara att det inte är så. Jag blir helt enkelt bara rädd för dem.
För ett helt gäng med år sedan så dejtade jag en tjej som jag hade döpt till kodnamnet ”Fetischen”. Det hade jag gjort eftersom hon gillade rätt märkliga saker. Första gången vi träffades hade hon exempelvis tagit med sig en sån där degsporre, som hon ville använda i nåt sexuellt sammanhang som jag inte alls hade lust att ställa upp på.
Redan efter några timmar tillsammans hade det skurit sig mellan oss, och hon var fly förbaskad över ett ogenomtänkt ordval från min sida. Jag hade på skämt kallat hennes amatörmodellportfolio för porr, och det var väl ungefär som att åka till Iran och kalla Koranen för fantasy. Inte smart. Det formligen brann i hennes ögon, medan jag kände mig som en valp som precis blivit uppträngd mot väggen av en pansarvagn eller tre.
Efter ett par träffar av samma karaktär bestämde jag mig för att inte träffa henne igen. Men lagom till att jag insett det så insåg jag även att hon hade glömt sina P-piller hemma hos mig. Hur det hade gått till vet jag inte ens. Men jag var absolut inte redo att höra ljudet av små barnfötter med denna kvinna, så jag förstod ganska snabbt att pillren var nånting som hon behövde få tillbaka. Så vi bestämde träff på T-Centralen. Det var mitt under den värsta rusningstrafiken, så en man råkade stöta till Fetischen när han skulle gå förbi. Hon ropade efter honom, ett gäng med glåpord. Jag blev rädd och lät bli att säga nånting om mina planer att avveckla förhållandet. Det gjorde jag istället lite senare, på säkert avstånd. Fegt måhända, men jag har åtminstone båda pungkulor kvar.
Några år senare var jag på dejt med en annan tjej. Vi hade köpt varsin hamburgare, och var på väg hem till mig för att – ganska logiskt – äta dessa. Men innan vi hunnit hem råkade vi gå förbi en redlöst berusad man som kräktes i rännstenen. Det är nackdelen med att bo nära en pub. Mannen stod lutad mot en vägg och SKREK ut spyorna. Det var det värsta jag hört! Eftersom jag har kräkfobi tyckte jag att allt var extremt obehagligt. Tjejen ville väl förmodligen bara vara snäll, så hon skrek åt mannen att hålla käften. Men det slog bakut ganska rejält. Där och då förvandlades hon till en argbigga, varpå jag blev rädd och attraktionen försvann lika snabbt som den kommit.
Jag vet inte varför jag har så lätt att bli avtänd av sånt här, men förmodligen ännu en sak att gå i terapi för.
6 kommentarer
Eller så kanske det är troligare att du har problem med när tjejer blir högljutt arga? Om det sen har med att det är tjejer som visar ilska eller om det har att göra med någon sorts aversion mot att dra till sig uppmärksamheten av andra (möjligt aggressiva) människor offentligt..ja, det kan man ju diskutera.
Ta det från någon som jobbar med 22 kvinnor dagligen. Vissa kvinnor har ett oberäkneligt temperament och de är fett läskiga! under min tid på denna arbetsplats har jag använt mina ninjaskills för att inte väcka den björn som sover. För det har man ju sett vad som händer om någon gör. Tack och lov att chefen är en man.
Kvinnor är läskiga, ibland tror jag nästan att jag är den största kvinnohataren i min bekantskapskrets.
Däremot kvittar det om det är en manlig chef på en kvinnodominerad arbetsplats, fittighet smittar. *nickar*
Haha känner igen det där. Sen har jag haft flertalet arga och gapiga män i telefonen och dom är inte heller att föredra. Då vill jag krypa ner och gömma mig under skrivbordet.
Haha det är nog sant många gånger men där måste jag för en gångs skull ge cred till vår nuvarande chef, han är både lugn och bestämd mot dom kvinnorna som är värst.
Undrar om de kan klona den chefen, jag vet en arbetsplats som skulle behöva en sådan! =)
Vi får väl be forskarna lägg på ett kol helt enkelt 😉