Det senaste året har jag känt att jag har tappat det, bloggmässigt. Kan inte skriva längre. Kommer inte på saker. Tappat all inspiration. Har konstant hjärndimma. Min blogg har blivit en 7-årskrisande ko som ätit för mycket skräpmat och blivit så fet att hon omöjligt kan användas till att göra hamburgare av, men ändå vill ingen avsluta eländet utan hon får självdö när hon själv behagar.

Kanske bloggens bästa metafor.

MEN! Idag var jag med om nånting underbart. Jag var påväg till jobbet, och hade precis klivit av pendeltåget för att byta till buss (egentligen tar det bara fem-tio minuter att gå, men jag är lat och jobbar på hjärtinfarkten). Extremt trött, med kraftigt ovårdat utseende rent generellt, och lyssnandes på Filip och Fredriks podcast skulle jag precis runda en farbror när någon ropade bakom mig.

”Ursäkta! Ursäkta!”

Min första tanke var att jag har tappat nånting. Minns att jag tänkte ”men hörlurarna sitter ju i öronen?” innan jag vände mig om. Där stod en tjej, gissningsvis jämnårig eller några år yngre, och berättade att hon känner igen mig från min blogg och bara var tvungen att gå fram och säga att hon tycker den (och jag?) är grym.

Jag blev superglad! Jag tackade flera gånger, men på klassiskt jantelagsmanér drog jag direkt ner byxorna på mig själv och sa att jag trodde den var dålig nu för tiden, men hon försäkrade om att så var inte fallet, även om jag inte bloggar lika ofta. Sedan gick hon igen, och jag stod kvar med en värme i bröstet.

Galet. Jag inser väl att rätt sak att säga är att jag får höra sånt här hela tiden, eftersom jag är en sådan elit-bloggare med miljoner skrikande fans, men… nä. Det händer att man får höra fina saker i kommentarsfältet och på diverse communities, men jag har nog aldrig varit med om att någon sagt något liknande såhär i verkliga livet. Awesome! Nu ska jag få hybris, gå omkring i fjäderboa och bara peka på saker jag vill ha. Fall på knä, undersåtar!

Om du läser detta, o okända tjej: Det var genuin glädje som infann sig i min späda manskropp! Tack för det!