Jag trodde inte att jag skulle få se min lilla kisse igen. Men idag ringde polisen och berättade att de tyckte att katten skulle ha det bättre hos mig än på polishuset. Det brott som jag eventuellt har begått (vilket jag inte har gjort men ändå) har sedan länge preskriberats, så det är inte längre fråga om ett polisärende. Om ”ägaren” vill ha tillbaka katten så måste de stämma mig, och då får saken lösas i civilrätten. Men jag hoppas verkligen inte att nåt sånt händer, nu när de vet att katten har haft sex bra år hos mig, och att jag vill fortsätta ha honom.

Så efter jobbet var jag och hämtade Salahuddin på polishuset, där han var inlåst i ett rum bakom åtminstone tre säkerhetsdörrar. Han måste klassats som en rejäl fara för allmänheten, den saken är säker. Han låg och tryckte i ett hörn av buren, och hade inte ätit nåt av maten han fått. Men när jag sträckte fram handen så kom han fram på en gång, och började jama. Lycka!

Nu har han precis fått lite käk här hemma, och blivit borstad ett bra tag med favoritborsten. Jag tror att han känner sig ganska okej, efter omständigheterna, men att han tycker att det där hotellet inte var något vidare.

Jag vet att det bara gått ett dygn, men jag var verkligen säker på att jag inte skulle få se honom igen, och det kändes obeskrivligt jobbigt. Är man inte van vid att ha djur så förstår jag att det kan låta märkligt, men han är verkligen en familjemedlem. Ett stort tack till alla som har stöttat, och till polisen i Flemingsberg som varit supertrevliga och förstående hela vägen.