Alldeles för kort inpå uppbrottet med Micaela har alltså nästa bakslag kommit. Nu verkar det som att jag kommer att behöva ta farväl av Salahuddin, min katt sedan snart sex år.

Varannan vecka har jag städning här hemma. Jag orkar inte ta någon diskussion gällande vilken onödig lyx detta är, jag tycker att det är skönt och något jag kan kosta på mig. I vilket fall var städerskan här idag, och när jag kom hem så var katten helt försvunnen. Jag letade i säkert en timme. Detta har hänt en gång förut, och den gången var katten utestängd på balkongen. Jag ringde och skällde på städfirman, som skulle återkomma med en förklaring, men de ringde aldrig tillbaka. Strunt samma, tänkte jag.

Åter till ikväll: Lite senare satte jag upp lappar nere i porten, och blev uppringd av en granne. Hon berättade att de lämnat in katten till polisen i Flemingsberg. Så jag ringde dit, och här kommer kruxet.

Jag äger inte Salahuddin på pappret. Han var bortsprungen, och bodde under en hammock i Arboga, hos en vän till min morbror. Katten hade bott där i säkert ett år utan att någon rådde om honom, och min morbror gjorde bra reklam för hur kelig han var. Så jag gick med på att ta hand om katten, och de skjutsade honom hela vägen upp till mig. Och vips hade vi börjat älska varann. Det här var 2007.

Efter något halvår såg jag att han var öronmärkt, och kollade upp numret på ett kattregister på nätet. Där fick jag veta att han egentligen heter ”Snose”, och är född år 2000 och registrerad 2001. Inget mer. Ingen som helst info om vem som är ägare, eller hur man kontaktar hen. Därför mailade jag registret, och meddelade att katten fanns hos mig. Men jag fick aldrig något svar, och tänkte inte mer på den saken. Jag antog att ägaren antingen var död eller helt ointresserad av katten.

Så ringde jag alltså polisen ikväll, där jag fick information att de hade kollat upp ägaren och kontaktat henne. Och att hon vill ha tillbaka katten, efter så många år. De ska åka upp på lördag, och hämta hem honom. MIN katt. MIN Salahuddin.

Det känns oändligt tungt just nu. Imorgon ska det ringa någon djurrättsexpert från polisen, och försöka medla mellan mig och Arbogapersonerna. Om båda gör anspråk på katten så måste det här gå till rätten, men det känns ju inte som att jag har lagen på min sida. De äger katten, men det är jag som är hans husse. Han är snart 14 år gammal, och jag hade tyckt att det vore mest humant att han fick spendera sina sista år tillsammans med mig, men alla ser det inte så.

Det ser ganska mörkt ut, men än har jag inte gett upp hoppet om att få hem min Salahuddin. Min partner in crime, sen så många år.