I morse var jag och tränade igen. Jag har ju som bekant vissa socialfobiska tendenser, och även om det är tusen gånger bättre än för några år sen, och blir bättre varje dag, så finns det till viss del kvar. Jag vill helst inte träna bland mycket folk; det allra bästa är att vara helt själv på gymmet.

Men idag märkte jag hur den delen i princip är borta, och är ersatt med en annan typ av ångest. Jag vågar inte ta i, eftersom jag av nån anledning tror att jag ska dö. Alltså, att jag ska ta i så hårt att jag spräcker ett blodkärl i hjärnan och tvärdör. Att jag ska ha ett medfött s k aneurysm, och dö knall fall mitt i bröstpressen. Idag blev jag helt snurrig efter några hårda set. Det knepiga är ju att man inte vet om det är ångest, naturlig trötthet eller om jag helt enkelt är en hårsmån från liemannen.

Undrar hur man blir av med detta. Det är ju inte direkt en logisk rädsla där en av tio gymmare drabbas. Snarare en på typ tio miljoner. Men det är klart som fanken att jag ska vara den personen!