Jag gör ett nytt försök. Kanske är det patetiskt. Kanske är det förgäves. Men jag gör det ändå, i hopp om en ljusare framtid. Sprid gärna sidan, det skulle göra mig jätteglad. :’)
En gång kom jag och min dåvarande flickvän på det romantiska i att dela på en hallonrem och mötas på mitten. Så vi började äta på varsin ände. När vi nått mitten så råkade hon bita mig, riktigt hårt dessutom. Jag fick en fläskläpp. 🙁
Här kommer en liten teaser om vad som komma skall. Det är lite work in progress just nu, men nåt i denna stil ska det bli. Här är en bit ur kapitel tre:
Så småningom började jag mellanstadiet. En hel ny skola, smockfull med större barn. Vi som gick i trean och kunde vara malliga över detta hade förvandlats till små fyror, minst på skolan. Där fanns retande femmor, mobbande sexor, smygrökande sjuor, hånglande åttor (men inte hånglande med mig uppenbarligen), och allra värst de mopedåkande och skräckinjagande niorna. Niorna kändes som utomjordingar när jag gick i fyran. De var finniga och långa, flera meter minst, och ibland kom de med stora guppande bröst som man inte trodde folk i någon annan ålder än mammas kunde ha.
Det var dock efter att ha gått på detta ställe i ett år, och börjat femte klass, som jag träffade Erika för första gången. Hon började nämligen fyran i samma klass som jag, och… Ja, det var nog kärlek vid första ögonkastet. Sådär filmiskt magiskt, ni vet. Änglakörer, bländande ljus, hela konkarongen. Den dagen var episk. Åtminstone för mig. För henne var det måndag.
Tyvärr hade jag lite väl mycket konkurrens i klassen. Det vill säga… Alla. ALLA killar var intresserade av den tösen. Hon var verkligen docksöt, med sitt ljusa självlockiga hår, sin näpna lilla potatisnäsa, och sina charmiga fräknar… Okej, det låter kanske inte som världens bäst säljande docka, men för mig och resten av klassens killar var hon det sötaste vi sett.
Hursomhelst! Det var faktiskt ingen mindre än undertecknad som tog första steget till att visa intresse, av alla dreglande killar. Detta skedde när årets skolfoton släpptes. Ni vet, det kom en karl och ställde upp stora paraplyer i aulan, försökte få en att le in i en kamera, och två månader senare kom det en bunt foton på eländet. Sen tvingades man köpa alltsammans till överpris bara för att ens mormor inte skulle missa en årgång av samlingen i bokhyllan. Just denna högtid hade nu nått min skola, och efter att ha tänkt igenom situationen och mina valmöjligheter letade jag upp Erikas nummer, slog darrhänt in siffrorna, och lyfte luren.
To be continued, sådär dramatiskt och bra…
Jag har precis sett 500 Days of Summer. En romantisk dramakomedi om obesvarad kärlek. Och… alltså… jag finner inte riktigt ord för hur mycket den filmen handlar om mig. Det hade lika gärna kunnat vara jag som skrivit hela historien, från början till slut.
I filmen så vill inte tjejen ha något förhållande, utan bara umgås. Det här accepterar killen, trots att han egentligen vill mer. Trots att han egentligen, innerst inne, är en hopplös romantiker som är övertygad om att hon är den rätta. Det här fick mig att börja tänka lite på Mimmi, och huruvida jag kastade bort hela mitt s k förhållande med henne. Hade det kunnat bli något om jag tagit det för var det var? Hon ville också bara träffas, och jag ville mer. Om jag kvävde henne eller ej vet jag inte, förmodligen gjorde jag det, men det slutade med att jag märkte att hon på ett uppenbart sätt hade tagit avstånd från mig. ”Nyhetens behag” hade lagt sig, sa hon. Jag förklarade att jag inte kan fungera så, och att jag ville att hon skulle höra av sig när ”nyhetens behag” hade kommit tillbaka. ”Jag hör av mig” var det sista jag hörde, och det var fem månader sen nu.
Många har nätterna varit då jag legat vaken och funderat på att SMSa att jag saknar henne. Men så har jag övertygat mig själv om att hon måste få den tid hon behöver, och så har jag låtit bli. Hon hör nog av sig när hon är redo, har jag tänkt. Först för någon månad sen insåg jag att det inte kommer att bli så, och tog bort hennes nummer. Det känns tungt att inse att någon som betydde mycket för en inte riktigt kände samma sak tillbaka. Jag trodde faktiskt att det var den rätta tjejen för mig. Det har jag trott om andra också, men den här gången… Hon förstod mig. Jag kunde berätta för henne om mina rädslor över att bli lämnad, och hon förstod. Sen slutade det ändå på samma sätt, och jag blev lämnad.
Men jag kan ju inte klandra henne för något, och det är väl just det man måste lära sig. Ibland känns det helt enkelt inte rätt, och då spelar det ingen roll vad man gör. När det är rätt så vet man bara. Det finns en miss right för mig, men hon är någon annanstans.
Se 500 Days of Summer, och tänk på mig.
Det finns säkert fler än jag som längtar. Klicka på bilden och lägg upp er annons, så hjälps vi åt att göra sidan stor.
Okeeeeej… Jag klickar vidare, och två personer ner i listan hittar jag ännu en 20-årig tjej som har blockerat mig.
Hmm. Jag har inte varit tillsammans med någon av dem, inte spottat någon av dem i ansiktet offentligt på krogen, och ingen av dem var offer för min lilla ligga-tävling för nån vecka sen. Så jag undrar återigen vad jag kan ha gjort för nåt dumt. 😀
Det är alltid spännande när man, som jag gör ikväll, sitter och klickar runt bland olika människor på en community, hittar en tjej som är 20 år och bor i Stockholm… Och som har blockerat mig. ”Personen som du försöker besöka har valt att blockera dig” står det.
Undrar vad jag har gjort. Spännande och lite obehagligt på samma gång.
Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
