För några veckor sedan fick jag hem ett efterlängtat spel i brevlådan. Final Fantasy Dissidia, till PlayStation Portable. Jag hade längtat i flera månader. Ivrigt packade jag upp spelet, stoppade in det i PSPns lucka, och startade det… trodde jag. Nej! Icke! Spelet ville inte starta. För gammal mjukvara. Jag försökte uppdatera denna, men det gick inte då jag för några år sedan laddat hem en hackad mjukvara. Efter lite googlande insåg jag att denna var omöjlig att få bort, och jag skulle inte få spela.
Detta accepterade jag inte, så efter några sekunders inre kris gick jag ner till Huddinge centrum, och till spelbutiken GAME. Med bestämda steg gick jag mot kassan, varpå en söt tjej hälsade mig välkommen. ”En PSP tack” sa jag. ”Ska se om vi har någon på lager”, svarade hon, och försvann en stund. Sen kom hon ut med en gammal, begagnad och inte minst rosa PSP. Det var vad som fanns kvar i lager. ”Daniel Werner och ROSA?” tänkte jag för mig själv och rynkade säkert indiskret på näsan. Nja, det gick inte för sig. Jag fick GAMEs kort och lovade att ringa tillbaka efter några dagar, då tjejen trodde att de skulle fått in nya då. Vi småpratade lite och jag tyckte det var lite flirtande som hängde i luften.
Sen gick jag ut, och styrde kosan mot Teknikmagasinet. Inga PSPs där. Inte heller i leksaksaffären bredvid. Jahapp… Rosa PSP eller ingen PSP alls? … Rosa PSP.
”Hej igen” sa jag till tjejen, som log tillbaka. ”Jag tar nog den där PSPn ändå, trots att den är rosa”. Sen pratade vi lite om vad jag skulle spela med den, vad hon gillar att spela, hur länge hon jobbat, vad hon gör på fritiden, och annan matnyttig information. När jag betalt min kära PSP så hände det som brukar hända när jag IRL-raggar. Jag IRL-raggar inte ofta, men det är alltid samma sak. Jag stod kvar och kom inte på vad jag skulle säga. Istället för att bara avsluta det hela och behålla min coolhet stod jag kvar som ett fån. ”Jaa… Joråsåatteh…” kom ur min mun. Efter en stund sa hon ”Ja, jag ska nog ta och sortera lite spel nu”, och pekade mot spelhyllan. ”Ja, jag ska också hem… och spela” svarade jag, och kände mig som någon med ungefär samma konversationsfärdigheter som Evan i Superbad. Sen gick hon, och på vägen ut stannade jag upp vid henne.
-Så, vad heter du på Facebook?
-Eh, mitt namn.
-Och vad är ditt namn?
–*hennes namn*
-Najs! Då kanske jag hör av mig där.
-Okej.
När jag kommit hem sökte jag upp henne, och möttes av en bild där hon går hand i hand med sin pojkvän. ”Har ett förhållande med…” stod det. Fail, tänkte jag, och insåg att just det där är en raggningsmässig återvändsgränd för mänskligheten. Jag kan inte fråga om hon är singel det första jag gör, för då verkar jag konstig. Och hon kan inte säga att hon är upptagen det första hon gör, för då verkar hon konstig.
