The Birthday Massacre säger det hela bra. Inte så romantiskt, men bra.
Sometimes the beauty starts to die
when it’s over
Torture yourself by asking why
but it’s over
Ingen mening att grubbla alltså. Nu är det iaf över, och det känns skönt. Hon var här nyss, och vi utbytte gåvor som om det vore själva julafton. Fast en väldigt tragisk julafton. Jag fick min nyckel och mammas mobiltelefon hon fått låna, och hon fick sina underkläder som hon glömt kvar (nej, jag har inte besudlat dem), en kofta, och dragspelet. Ja, dragspelet fick hon. Hur mycket jag än vill ha ett likadant så var det en present till henne. Det ska hon ha.
Sen grät vi båda, och kramades. Det var fint. Sen gick hon. Slut. Nu ska jag skriva lite roligare saker i den här bloggen.
Ja, igår tog det slut. Tydligen är vi för olika. ”Kärleken övervinner allt” är mitt motto, ”ensam är stark” är hennes.
Imorgon kommer hon och hämtar lite saker. Jag vill inte detta. Det kommer att vara så grymt jobbigt, och jag kommer säkert grina en skvätt. Men det är lika bra att få det gjort.
Men jag hade det hela på känn faktiskt. Inga svar på ens SMS, ovilja att träffas, stark osäkerhet på om vi skulle träffas eller inte beroende på hur bakis hon skulle vara efter fredagens krogbesök (till skillnad från att dricka måttligt för att kunna träffa sin pojkvän dagen efter). Jag anade att hon hade tröttnat på mig, men jag hoppades in i det sista att det inte var så. Inte efter såhär kort tid. Det är nytt rekord.
Men tyvärr är det så sanningen ser ut. Jag är alltid den man tröttnar på. Det hände med Linnéa för två år sedan. Med Hanna #1 för ett år sedan. Och med Hanna #2 igår.
Jag vill inte framstå som någon martyr nu. Tyck inte synd om mig. Men det får en ju onekligen att fundera. Är det dem eller mig det är fel på? Är jag så omöjlig att vara tillsammans med? Ja, jag erkänner. Jag har inte världens bästa självkänsla. Jag tycker om mig själv, men jag behöver ändå bekräftelse. Det finns dagar då jag behöver höra hur fin jag är och hur lycklig min tjej är för att hon är tillsammans med just mig. Jag kan önska hur mycket som helst att jag inte vore så, men jag har efter många år insett att det inte är något jag kan ändra på. Jag kan säkert jobba på det, och det kommer jag att göra. Men det grundläggande bekräftelsebehovet kommer alltid att vara där. Alltid.
Men alltså… Behöver detta innebära att jag aldrig kommer att ha ett fungerande förhållande då? Varför kan jag inte träffa någon som det håller med? Någon som förstår mig, och som inte ger upp om mig? Jag ser det ju runt omkring mig hela tiden. Par som varit tillsammans i flera år, där båda är lyckliga över att ha varandra och ingen skäms för att berätta det. Par som älskar varann trots sina brister, och stöttar varann. Par som håller ihop i vått och torrt.
Varför kan inte det hända mig? Finns det inte på riktigt? Är det en illusion? Eller är det bara för mig det är en omöjlighet, på grund av min hemska och oälskbara personlighet? Jag vägrar tro att det är så.
Nåja. Som sagt, jag fiskar inte efter medlidande. Jag blir bara väldigt ledsen och orolig för om det alltid kommer att vara såhär.
Yes! Så har jag då återvänt från Irlandsresan. Både armar och ben i behåll har jag, vilket förstås är tur. Det var en fin stad på många sätt, med mycket varmare klimat än vårt 24/7-slask. 15 grader varmt till skillnad från -7 när vi åkte från Stockholm. Sen var det mycket trevligt att träffa Patrick och hans flickvän Maja (hann inte ta någon bild på dem), och såklart att få strosa runt på gatorna hand i hand med Hanna.
Men ändå känns resan som något av en besvikelse, på grund av ren och skär otur. Jag ska förklara varför, och då tror jag nog att de flesta håller med mig.
Såhär var det:
Först åkte vi Flygbuss till Skavsta. Hanna pratade med sin mamma i telefonen en stund, och skrattade hjärtligt både en och två gånger. Sen lyssnade vi på "Pang Prego", ett humorprogram på P3 som Hanna hade på sin iPod.På flygplatsen förtärdes matsäck vi duktigt nog hade packat ner. Festisen på bilden smakade sjukt äckligt för övrigt; jag hade konstig smak i munnen i säkert en halvtimme. Fy fan!Här lyfter planet. Jag hade inte flugit på flera år, så jag tyckte det hela var ganska obehagligt. Det gjorde dock inte Hanna. Hon sov.Men snart lugnade jag ner mig, och kunde slappna av lite. Jag satt precis vid ena vingen, så jag kunde praktiskt nog se om ena motorn exempelvis hade ramlat av. Annars var det fint från 12 000 m. Stillsamt liksom.Såhär ser det ut inuti ett Ryanair-flygplan... Extremt spännande. Vackert med gula säten sådär... Designern blev troligen avrättad kort därefter.Framme i Dublin! Här åker vi buss, sittandes längst fram på ovanvåningen av bussen.Dublin by night!Väldigt vackert!
Första kvällen i stan vandrade vi runt en del, tills vi slutligen hittade en genuin irländsk pub (inte för att det var ont om dem, men vi valde just den) där vi lyssnade på irländsk folkmusik. Whiskey in the jar, Molly Malone… Den stilen. Sjukt stämningsfullt. Alla drack Guiness utom jag som drack Smirnoff ice. Detta blev jag förstås retad för, men jag brydde mig inte så noga.
Sedan åt vi irländsk mat. Jag åt nån sorts plankstek med pommes (eller ”chips” kanske man ska säga för att inte bli lynchad). Gott!
Vilken himmel!En enorm chipspåse! Jag blir illamående bara jag ser den.
Men här tar det roliga slut. På andra dagens morgon, när vi skulle åka in till stan så kände jag mig plötsligt väldigt konstig på bussen. Efter inte många minuter fick alla springa av, och jag spy som en gris vid vägkanten. Classy! Jaha, ja… Då fick vi gå hem och lägga mig.
Jag vet inte vad jag hade fått för nånting. Inte vinterkräksjukan, för det har jag inte anlag för, och ingen blev smittad. Inte matförgiftning, för alla åt samma sak och bara jag blev sjuk. Inte Lupus, för… Well, it’s never Lupus.
Men alla var så snälla, och ställde upp när jag mådde dåligt. Vi skulle på en fest på kvällen, men Hanna stannade t.o.m hemma för min skull, och köpte mat och vatten åt mig. Vi var bara där tre dagar, så jag hade absolut förstått om hon inte hade velat slösa en dag på att vakta en sovande Daniel. Men ändå stannade hon. Ingen av mina ex hade ens tänkt tanken på att stanna för mig. Det var jättefint, och jag blev så himla glad för det. 🙂
Såhär ser man ut när man är magsjuk. Här inne (på toaletten) spenderade jag en hel del tid de sista dagarna.
Men bortsett från min sjukdom så var det mysigt. Det är klart att det känns jobbigt att jag varken hann socialisera med mina vänner eller mysa med min flickvän så mycket som jag hade velat. Det skulle ju bli vår resa, det här. Men jag tröstar mig med att det går fler tåg.
Hanna fyllde år bara några dagar efter att vi träffades första gången, så jag gav henne aldrig nånting. Igår var det alla hjärtans dag, så hon fick en kombinerad present av mig då. Hon sa för ett tag sen att hon tycker det är häftigt med dragspel, att hon skulle vilja ha ett. Då började jakten. Till slut fick jag tag i ett (eller rättare sagt ett durspel, men för lekmannen är det samma lika). Testade det lite innan jag efter bästa förmåga slog in det, för att se att allt funkade. Asroligt! Ville nästan ha det själv, men istället riktigt längtade jag efter att få ge henne det, eftersom jag anade att hon skulle bli glad.
Och det blev hon! Vi spenderade halva helgen med att spela ”Bella Notte” och temat till Amelie från Montmartre. Romantiken i luften var så tät att man kunde klyva den med yxa.
