Sånt där allmänt som händer i den unge Werners liv.
Herrejävlagud. Jag ska aldrig mer äta tacos.
Jag lagade ett stort parti igår. Åt upp en halv kartong mini taco tubs. Sov på saken. Gick upp i morse och åt upp den andra halvan. Sen åt jag precis upp en till kartong. EN TILL KARTONG MINI TACO TUBS, det är fucking 14 skal! Och lite nachos efteråt.
Mycket oklart om jag överlever natten. Eller ens de närmaste fem minuterna.
Haha, igår var jag hos naprapaten igen. Vi gjorde nån märklig övning där jag fick sätta händerna i nacken och sen ligga över hennes knä, under nån slags halvdan omfamning. Och nu menar jag inte att jag låg över hennes knä som att hon skulle ge mig smisk. Ja… jag vet inte. Jag kan inte beskriva det bättre än så. Grejen var bara att… Det var så jävla mysigt. Jag ville aldrig att det skulle ta slut.
Det är ganska tydligt att jag är rejält kelsjuk just nu. Känner mig som ett rumänskt barnhemsbarn som aldrig upplevt kärlek tidigare! Herregud. Det borde startas en fond till förmån för mig.
Just nu sitter jag och äter tacos. Alltså, det är så JÄVLA gott. Jag fattar inte hur något så gott kan vara lagligt, relativt nyttigt och möjligt att laga på under en timme. Galet.
Igår när jag skulle handla maten uppstod det en lite märklig situation, eftersom kassören var allmänt osvensk och småpratade lite.
Jag: Hej.
Kassör: Gud vad gott med tacofredag.
Jag: *inser inte att han pratar med mig utan tittar ner i plånboken*
Kassör: Eh… Gud vad gott med tacofredag.
Jag: *tittar upp, ler artigt, men är fortfarande i en annan värld*
Kassör: Tja.
Jag: *förbryllad* Hej!
Kassör: Gud vad gott med tacofredag.
Jag: Ja, eller hur!
Alltid lika kul när man framstår som en total idiot offentligt.
Idag var jag hos en naprapat efter jobbet, för första gången i mitt liv. Man kan gå till naprapathögskolan och bli behandlad av en student, vilket verkade himla bra. Jag har ju en hel del konstigheter i min kropp. Yrsel, spänningshuvudvärk flera dagar i veckan, och en arbetsställning som skulle få jesusbarnet att gråta.
Så jag gick dit och blev tilldelad en väldigt charmig ung tös faktiskt. Det var otippat, jag hade tänkt mig en stor hårig ryss (tänk Zangief från Street Fighter). Det hade nästan varit raggmöjligheter om man inte hade känts sig så jävla äcklig därinne. Lysrör och blekfetma och dålig hållning och inspektion av alla ens kroppsliga brister. Men det var trots detta faktiskt ganska trevligt. Hon knäckte några saker och gav mig i läxa att inte sitta som en ostbåge på jobbet. Så ska vi ses igen nästa torsdag.
Sen åkte jag tunnelbanan hem och satt och tänkte på min dag. På hur det hela gått och vad man borde ha sagt och inte sagt. Jag tänkte på när jag berättade att jag har vissa problem med käken, och hur hon tryckte hårt vid mina kinder för att undersöka. Jag blev ganska öm efteråt, varpå hon frågade om hon hade tryckt för hårt. I verkligheten hade jag svarat ”nejdå” men ändå kunde jag inte låta bli att leka med tanken på vad som hade hänt om jag sagt att jag gillar hårda tag. Förmodligen hade det blivit ganska konstig stämning. Varför skulle jag säga nåt sånt? Som en snuskgubbe, bara sådär.
Plötsligt kände jag att tunnelbanevagnens energi liksom hade ändrat karaktär. Jag kände mig iakttagen på ett obehagligt vis. Det visade sig att jag hade tänkt lite för högt och mumlat ”jamen jag gillar hårda tag” rakt ut.
Såatteh… Nu har jag med andra ord förbrukat min möjlighet att bo någonstans på gröna linjen. Ska jag testa blå eller röda härnäst?
En gång när jag gick på dagis så åt vi någon sorts mellis. Där det serverades mackor med diverse pålägg, bland annat smör och ost. En barndomskompis – som för övrigt växte upp till att bli ett as – körde ner smörkniven så djupt i smörpaketet han kunde. Den unge Daniel Werner, cirkus fem-sex år gammal, tänkte ”det där såg kul ut” och gjorde detsamma. Fast i den stora biten ost som stod på bordet. Sen fick den unge Daniel Werner skäll av fröken.
Och ja, på den vägen är det när jag har försökt ta egna initiativ i livet. Varje gång jag gör nånting så visar det sig att jag har tänkt fel, och så uppstår katastrofala konsekvenser. Som när jag i fjärde klass slog ihop bänklocket rakt i huvudet på en klasskompis, så hon började grina och sprang till läraren. Eller när hela gruppen på mitt förra jobb hade spenderat dagar med att skjuta gummisnoddar på varandra, och mitt första och ända skott landade i en kollegas öga. För att inte tala om snopp-incidenten i lågstadiet.
Nu för tiden gör jag ingenting överhuvudtaget, det slutar ändå alltid i tragedi.
Rolig diskussion, förresten, när jag var hos Swedbank och lämnade över nycklarna till min gamla lägenhet.
Köparna: Hemförsäkring har vi fixat också, så den kan du säga upp nu.
Jag: Jag har hemförsäkring till Oktober, men ändå. Det gick inte att säga upp.
Mäklaren: Va? Gick inte att säga upp?
Jag: Nä, det var det sämsta någonsin. Jag ringde till dem och ville säga upp det hela, men de sa att det inte GICK att säga upp förrän max en månad innan avtalet går ut. Jag har ALDRIG varit med om att ett företag gör på det viset. Jag menar, jag förstår ju att jag får betala avtalstiden ut, men att det inte ens GÅR att säga upp i förtid?
Mäklaren: Märkligt! Vad är det för konstigt försäkringsbolag som gör på det viset?
Jag: Eh, ja det är Tre Kronor. Försäkringsbolaget som samarbetar med er. Som ni själva erbjuder när man skaffar bolån.
Mäklaren: Oj. Eh. Heh.
Så försäkringsbolaget Tre Kronor kan ju fara åt helvete, helt enkelt.
Det finns en negativ sak med lägenheten, och det är det hafsverk till flytt av bredbandsuttaget som de tidigare ägarna har gjort. Alltså, de har flyttat jacket i hallen till andra sidan av vardagsrummet. Och där går den inkommande fibern till ett löst jack, som bara ligger på golvet och ser allmänt sårbart ut. ”Det är bara en tidsfråga innan skiten träffar fläkten” har jag tänkt många gånger, och idag hände det.
Jag flyttade på en sak i närheten av jacket, och plötsligt hade hastigheten sjunkit från 118 mbit (jag betalar för 100 så kabelteknikern hade en bra dag på jobbet) till 70. SKANDAL! Ibland skrämmer det mig, hur pass beroende jag är av internet, och hastigheten till det. Jag fick fan ÅNGEST. Vi snackar nära till tårar!
Sen startade jag om den trådlösa routern, och var tillbaka på 118 mbit. My precious hastighet.
