I natt drömde jag att jag blev förförd av en busschaufför. Vad i helv…?
Jag pratade i telefon med mormor.
Mormor: Fick du äta nåt när du kom hem sen då?
Jag: Ja, jag körde nåt färdig-skit.
Mormor: Jaha ja.
Jag: Ingen laxpaté här inte.
Mormor: Nä, och inga fiskpinnar heller.
Jag: Näe, men det är ganska gott, det skulle man kunna ta nån dag.
Mormor: Ja, med lite potatismos till.
Jag: Njaa… Kan man inte ha makaroner till?
Mormor: *skrattar* Jag har aldrig hört om nån som har makaroner till fiskpinnar.
Jag: Det låter gott tycker jag!
Mormor: *skrattar ännu mer* Makaroner till fiskpinnar! Ja, herregud. Fy faan!
Jag: *funderar på vad som var så absurt med det*
Mormor: Makaroner… Du är rolig du.
Jag tycker fortfarande att det låter gott. 🙁
Jag gick precis ner i källaren med en gammal tavla (den föreställande ett enormt isberg, för den som bryr sig – en äkta IKEA) och två flyttkartonger. Jag kände mig extremt duktig då jag slog i tavlan i vartenda trappsteg hela vägen ner. Dessutom gjorde det hela mig så irriterad att jag sannolikt hade bett eventuella kommenterande grannar att fara åt helvete.
Dessutom, på allmän begäran (okej, en person) så tänkte jag berätta hur det gick för Star Destroyern. Den höll! Jag trodde aldrig att det skulle gå, men det gick väl på Guds försyn eller något. Jag beställde en stor taxi – nåt lastbilsliknande för +50% av priset – och satt med Destroyern i baksätet. Krampaktigt. Som att jag höll i mitt döende barn påväg till akuten, typ.
Men det är inte över än. Just nu står den hos mormor, eftersom det var närmast. Nån gång, när jag kan få skjuts, ska den till Bromma. Helst hel.
Nu börjar det så sakteliga bli ordning på lägenheten. Det är mest några hyllor kvar, som måste borras upp, vilket jag själv inte vågar göra eftersom jag är mån om lägenhetens värde.
I onsdags fick jag en IKEA-leverans innehållandes den tv-hylla som jag ska ha i sovrummet. Så jag byggde ihop den, fortfarande lite yr efter förkylningen (som för övrigt fortfarande inte är helt bra). Det gick åt en hel del svett och framförallt svordomar, men efter ett tag stod den faktiskt klar! Well, efter att jag hade satt några saker bakochfram och rättat till dem, alltså.
Det var bara en liten byrålåda kvar. Jag byggde ihop den ”inuti” själva tv-hyllan, och när jag var färdig slog jag givetvis i huvudet i taket på hyllan. Det är nånting speciellt med att slå i just huvudet. Det finns få saker som gör mig så vansinnig; speciellt om jag redan är uppe i varv efter flera timmars naket IKEA-byggande. Reptilhjärnan tog över, och jag skrek till och slog näven i hyllans tak. Varpå den sprack totalt… Varpå jag fick svår ångest… Varpå jag ringde IKEA och sa att den skadats vid leveransen… Varpå jag fick en ny igår, som jag byggde ihop utan raseriutbrott.
Jag har blivit superförkyld. Alltså typ tre gånger så förkyld som jag brukar bli när jag blir förkyld. Eller så känns det bara så eftersom det var ganska länge sen jag var rejält förkyld sist.
Det är helt omöjligt att försöka sova, för jag hostar med ungefär tio sekunders intervaller. Så om jag inte plötsligt utvecklat en förmåga att kunna somna på under den tiden så kommer det här gå åt helvete. Dessutom har lungorna börjat värka rejält efter allt hostande.
Och det är då min hypokondri börjar visa sitt anlete. Tänk om jag får lunginflammation? Folk dog av sånt förr i tiden, och det förekommer även nu för tiden att folk med lunginflammation somnar och aldrig vaknar upp igen. Fy fan. Ibland suger det att bo ensam.
Salahuddin har satt sig på tvären.
Jaha, ja.
Jag känner mig inte deprimerad längre. Det var ganska länge sen jag var sådär, ni vet, på botten av botten. Men ibland gör det hela sig påmint, och det är främst när jag blir besviken eller möter motgångar. Motgångar som egentligen inte är så stora, men för mig känns som att de gäller hela livet.
Idag hade jag tagit en halvdag ledigt från jobbet för att åka till Flemingsberg och hämta ett nytt ID-kort. Med min utmärkta framförhållning hade jag bara idag på mig, eftersom det pass jag använt i två år går ut imorgon. Så jag kom dit, knappade in mitt personnummer på datorn, och fick svaret att det inte fanns någon bokning. Testade igen; ingenting. När jag dubbelkollade SMS-bekräftelsen såg jag att jag, på grund av idioti, hade bokat till Södertälje. Det tar väl en halvtimme dit, och det hade jag inte hunnit på fem minuter såvida de inte hade nån polishelikopter att låna ut.
Så det var bara att åka till jobbet ändå, och boka om allting. Fruktansvärt nedstämd. Nästan nära gråten ett tag där, väldigt oklart varför om man tänker på det. Det är väl en världslig sak?
Den 11:e ska jag dit igen, och så får mamma intyga att jag är jag. En vecka som papperslös måste jag dock klara av först; vi får se hur det går.
Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
