Häromdagen utspelade sig en liten makaber situation när jag var på väg till jobbet. Jag ville först inte blogga om detta eftersom den det handlar om eventuellt läser, men strunt samma. Om hon gör det: det är inget personligt, jag bara är såhär när det kommer till att artighetskonversera med bekanta. Jag skriver det hela för att illustrera hur en introvert persons liv kan se ut.

Jag satt som sagt på pendeln på väg till jobbet, och var väl ungefär vid centralen när en gammal skolkamrat kliver på tåget. Detta ser jag ganska snabbt, varpå jag får någon slags mini-panik. Jag beslutar mig efter en kort stunds stirrande i golvet för att göra det enda rätta: Låtsas sova.

När jag är framme kliver jag av tåget och tror då för en stund att jag klarat mig. Att jag är säker. Jag går då från pendeltåget till busskuren (jag åker den sista biten till jobbet via buss, eftersom jag är för lat för att gå en kilometer), men ser att bussen inte kommer förrän om åtta minuter. Därför går jag tillbaka till pendelstationen, för att värma mig, och vem står då där om inte personen i fråga. Jag undviker ögonkontakt, och låtsas att jag bara återvände för att läsa tidtabellen.

Det är bara det att tidtabellen för bussar är bakom henne, och det jag står och tittar på är i princip ingenting. En karta över pendeltågslinjerna.

Som tur var hittade jag mobiltefonen, den sociala interaktionens värsta fiende, som jag kunde pilla på till bussen kom.