Sånt där allmänt som händer i den unge Werners liv.
Kollega: Bara så att ni vet inför julklappsinköp, jag önskar mig en rakapparat.
Jag: Går det inte bra med en sned apparat? För min böjer sig lite åt vänster.
Förlåt, det här var två sexuella anspelningar i rad. Nu ska jag späka mig själv resten av dagen.
”Har ni sett en så liten banan förut? Det var över på typ två tuggor.”
Wow. Jag ställer mig ganska iskall mot svältkatastrofer och människor som har det svårt, men när det gäller djur blir det alltid en annan femma. I morse såg jag ett klipp på en hund som var övergiven och bodde på en soptipp, med en mängd olika sjukdomar. En snäll person tog hand om den, tog den till en veterinär, och gav den mat. Efter några veckor var den nästan återställd.
Efter några minuter satt jag på jobbet och darrade på läppen, och jag hade skänkt en slant till den där djurskyddsorganisationen. Nog första gången jag donerar pengar till nånting.
Mellan raderna: Jag är en god människa som förtjänar minst ett hångel till jul. Annars ska ni få se på fan.
Bleh, nu har den kommit. Julensamheten. Vinterdepressionen. Eller snarare vinternedstämdheten, deprimerad skulle jag inte påstå att jag är. Men visst tusan känns det tungt när man är på väg hem från jobbet och det är helt kolsvart ute, varpå man möter ett par som håller varann i handen. De går åt ett håll, och själv ska jag hem till just ingen alls. Då känns det som att nånting går sönder inom mig; varje gång.
Sedan tänker jag en del på mitt ex. Inte att jag saknar henne – eller jo, det gör jag ju visserligen. Som person. Men jag saknar inte att vara tillsammans med henne. Däremot tänker jag ganska ofta på vår sommar tillsammans, och då blir jag nästan alltid ledsen. Ibland försöker jag slå bort känslorna direkt när de kommer, genom att skrika ett svärord. Men det går ju mest hemma.
Jag vet inte, jag romantiserar väl det hela lite eftersom det dessutom var sommar och varmt när det begav sig. Kontrasterna är så påtagliga när det är vinter och kallt nu.
Jag kanske inte borde vara i ett kök överhuvudtaget. Dagens händelser:
Det här är Nanna Johansson. Hon är född 86, precis som jag, och kallar sig öppet för feminist. Vilket såklart är en bra sak. Hon har skrivit för allsköns dagstidningar, skrivit flera böcker, och är känd för att rita en massa normkritiska serier.
Men Nanna är också en hycklare. Hon verkar tyvärr att tillhöra den där sorten som inte tänker längre än näsan räcker. I egenskap av feminist torde hon vilja kämpa för jämställdhet mellan könen, att alla ska få bli behandlade på samma respektfulla sätt. Låter väl ganska fair? Men hon praktiserar inte den läran, enligt mig. Jag har skrivit om henne förut, där hon bloggade och publicerade skärmdumpar från konversationer med män på diverse dejtingsajter. Allt för att roa andra.
Nu har Nanna dessutom skapat en helt egen site, där hon utger sig för att vara en klassisk svensk blondin som är ute efter en amerikansk man. Det är själva settingen! Sen gör hon precis samma sak där; väntar på att män ska skriva till henne, och sedan svarar hon hånfullt, och lägger ut bilder på konversationerna. Då är det väl meningen att man ska tänka ”Haha, Nanna är så rolig, så ska män tas!” antar jag.
Alltså, jag har full förståelse för att man vill hänga ut män som kommer med skamliga förslag eller är allmänt otrevliga, men grejen är liksom att den stora majoriteten av alla killar hon pratar med är helt normala. Ja, de kanske kommer med ytliga komplimanger för tidigt. Ja, deras isbrytare kanske inte är de mest raffinerade. Ja, de kanske till och med framstår som rätt korkade.
Men de är normala killar, och förtjänar inte att hånas på ett sånt systematiskt sätt. Vad ger Nanna rätten att försöka göra dessa män, som i grunden bara letar efter kärlek/sex/närhet, till offentligt åtlöje? Det spelar ingen roll att hon censurerar deras bild och namn, det här är elakt och väldigt ofeministiskt. Om hon till exempel inte vill att män ska se kvinnor som saker, varför är det då plötsligt okej att hon själv behandlar dessa killar som något att bara roa sig med?
Nanna: Behandla andra som du själv vill bli behandlad.
God morgon, alla bloglovers!
Jag vaknade för ca tio minuter sedan, av att jag slog ett hårt knytnävsslag i stolen som står bredvid sängen (detta är enda sättet att få Salahuddin att ligga nära mig, han vill inte sova i sängen – och nej, han låg inte där när jag slog). Jag vaknade liksom av att jag var ursinnig.
Varför var jag det? Jo, av den mest patetiska anledningen ever! Jag drömde att jag muckade gräl med en gammal kärring.
Jag var nere i centrum och hade precis handlat. Jag var väl på väg hem, när jag passerade en uteservering där det satt två pensionärer. Den ena satt och rökte och bolmade nåt alldeles fruktansvärt, varpå jag vände mig om och skällde ut henne och kallade henne äcklig. Hon reste sig och till slut blev det handgemäng. Herregud. TANTER, Daniel. PENSIONÄRER. Är det här början på något? Borde jag anmäla mig själv? Skriva in mig i nån sluten psykvårdsinstans?
Daniel Werner – Beating up senior citizens since -13 *colgateleende*
