Jag gjorde det här testet, som mäter ens skrivhastighet. Jag var så snabb att sidan misstänkte att jag kunde vara en bot.
Så… Ja, det blir väl smidigast att ta alla autografer via mail, va?
Ibland anar jag att jag har Aspergers syndrom. De brukar ju vara väldigt måna om rutiner, och bli ”störda” av saker som inte följer det mönster de tänkt sig.
Jag är just nu i en liten process med banken, gällande lån till nya lägenheten. Så därför skulle jag idag ta med mig en stor mapp med papper till jobbet, för att där scanna in dem och skicka till min bankman (eller bankkvinna i detta fall). Köpekontraktet, objektsbeskrivningen och säljkontraktet. Totalt typ tolv sidor med väldigt viktiga saker.
Tror ni jag hittade sakerna igår? Icke. ICKE! Under en halvtimmes tid letade jag igenom halva lägenheten. Jag hade en sån där retfull minnesbild av att jag lagt papprena på ett ställe, men inte tusan mindes jag var. Till slut hittade jag dem i en byrålåda, och var tvungen att lägga dem i en mapp jag sen placerade mot ytterdörren för att överhuvudtaget komma ihåg att ta med dem till jobbet.
Vilket jag faktiskt kom ihåg, tro det eller ej. Jag scannade in allt, mailade banken, och allt var frid och fröjd. Men behöver jag nämna huruvida jag kom ihåg att ta med kontrakten hem idag? O ja, de är kvar på jobbet. Och här kommer Aspergers-Daniel in i bilden. Detta stör mig nåt så fruktansvärt. Det är allt jag tänker på! Frågan är om jag ens kommer att kunna sova i natt. Med min tur så har väl någon stulit dem tills imorrn.
”Har du slängt kontrakten; har du gjort dig av med kontrakten?! Frank! Menar du allvar?! TA FRAM KONTRAKTEN! Du får dyka efter dem! Frank! Du får krypa in i öppna spisen som straff!”
Herregud vilken dramatik som precis utspelade sig här hemma. Jag skämtar inte ens. Det absolut värsta som skulle kunna hända hände. En luffare tog sig in i lägenheten och bestämde sig för att ta min anala oskuld, tänker ni? Nej, betydligt värre än så!
Jag låg i soffan och surfade runt i godan ro, när jag plötsligt skulle in på en sida om soffbord (jag behöver ett nytt soffbord förresten) och datorn hänger sig. Muspekaren går att röra, men resten svarar inte nånstans. Jaha. Well, piss. Inte mycket att göra förutom att göra en så kallad ”hård reset”. En omstart där man håller ner power-knappen alltså. Datorn startar om sig, och sen står den bara och tuggar. Jag kommer inte ens till inloggningsskärmen! Det där klassiska evigt snurrande hjulet visar sig, varpå inget händer. Som Robert Aschberg sa när växeln brakat i Radio 1: ”INGENTING HÄNDER!!!”
Nu får jag panik, och tänker att det minsann är självklart att Macen ska gå sönder två månader efter garantin tagit slut. Jag hinner med ganska många svärord innan jag beger mig in till nån supportsida via iPhonen, och får veta hur man kan starta om datorn i felsäkert läge och liknande. Jag testar några såna kombinationer, men icke. Gör några omstarter. Överväger att sätta näven i tangentbordet eftersom datorn ändå är körd, men låter bli.
Sen kommer datorn bara igång, helt plötsligt. Allt funkar precis som innan. Förbryllad men lättad försöker jag att lugna mina nerver.
Usch, det är obehagligt hur lite man egentligen får veta om den lägenhet man köper. Man måste i princip undersöka den i detalj för att ta reda på eventuella fel som finns; man måste titta under mattor, lyfta på tavlor, lysa med UV-ljus över väggar, och liknande. Så nu är jag lite nojig över lägenheten. Nåt måste ju vara fel! Vad skulle kunna vara så pass hemskt att jag inte skulle kunna bo kvar?
Har lägenheten använts som bordell? Har folk dött där inne? Vibrerar hela huset varje gång ett flyg ska till Bromma flygplats? Är grannarna militanta höger-, vänster- eller mittemellan-extremister? Luktar det gammal säd där? Spökar det? När man ska sova på natten, och allt är knäpptyst, kan man då väldigt vagt höra någon viska ”just det… det är bra… sov vidare bara… shhhh… låt det bara ske”?
Vad tror ni?
Uuuuuuuusch vilken fullkomlig pissdag jag har haft. Ibland känner jag verkligen att jag har utvecklats så grymt mycket på självkänsloplanet. Och ibland känns det som att jag inte kommit nånstans, eftersom jag fortfarande tar minsta snedsteg personligt och lätt klankar ner på mig själv. Jag ska förklara dagens lilla intermezzo.
Det började redan 08.21, för att vara exakt, då jag möttes av kaos på jobbet. Det är väl ingen mening att gå in närmare på varför, för då kan man ge sig fan på att man får sparken också. Men kort sagt: saker var trasiga, och kunder missnöjda. Sedan varade det där kaoset i princip hela dagen, vilket ledde till väldigt mycket att göra, och att jag då hamnade i fullständig shell shock (stridsutmattning på svenska). Ni vet, såna där akuta stressyndrom som soldater kan få, när de till slut bara sitter och vaggar fram och tillbaka medan kulorna viner omkring dem. Och detta tillstånd var väl en bidragande faktor till det som hände sen.
På mitt jobb pågår det ett mindre krig varje dag. Det är ett jävla liv om huruvida taklamporna ska vara tända eller släckta. Vissa kollegor säger att det ska vara tänt, medan jag och många andra påstår att det är ett bländande operationsljus, och att det är mycket skönare när det är släckt. Så i morse var det släckt, eftersom några kollegor som brukar klaga på att det är mörkt var sjuka. Supertrevligt, tyckte jag. Fram till ungefär lunchtid, då några andra kollegor från en annan grupp började sitt skift. Och tände.
Tänk er att man suttit fängslad i totalt mörker i tio år, varpå nån plötsligt riktar helljusen på en bil rätt i ens ansikte. Lite så… var det visserligen inte alls, men det KÄNDES så.
Det gjorde mig irriterad, eftersom den här gruppen sitter en bit bort och inte påverkas nämnvärt av ljuset vid oss. ”Varför?!” frågade jag irriterat de i närheten av mig, och tyckte att jag hörde nån säga att de bara tänder för att jävlas. Jag vågade dock inte släcka på en gång, eftersom jag inte visste vilken strömbrytare det var. Ville ju inte riskera att släcka hela bygget och bli stenad till döds på torget utanför. Men eftersom jag hade gnällt så fick jag en kollega att göra det. Allt väl, men efter nån kvart sprang de andra kollegorna och tände igen. Då blev jag grinig på riktigt, och sprang och släckte. Kanske första gången på länge som jag faktiskt gör slag i saken istället för att knyta näven i byxfickan, och givetvis går det då åt helvete. Kollegan från den andra gruppen kom tillbaka, och jag upplevde det lite som att jag fick en lågmäld men tydlig utskällning. Det visade sig att lamporna som jag hela tiden trott bara var ovanför vår grupp, i själva verket var ovanför halva våningsplanet.
Sen kände jag mig bortgjord och surade resten av dagen. Jag ska aldrig mer visa civilkurage.
Nu är lägenheten såld! Mäklaren har haft ett helsike de senaste dagarna, med fyra personer som ingen velat lägga accepterat pris. Men så plötsligt ringde ett femte par och lade ett bud. De andra drog sig ur. Så snabbt som attan skrevs det papper, och nu är flytten i alla fall ett faktum!
Nackdelar: Jag måste ligga ute med två månaders avgifter till föreningen, á 5001 kr styck. Dessutom måste jag ringa banken och lösa mina bundna lån, vilket lär gå på en sisådär 15 000 kr.
Fördelar: Det blir flytt! Och jag har gått med 515 000 kr vinst (efter mäklarens arvode) på den här lägenheten. Thank God för Stockholms skeva bostadsmarknad.
Lite trist att det inte blev budgivning, men hur som helst fick jag skiten sålt.
I morgon så kommer jag att vara med om något slags eldprov, efter flera år med TYP social fobi. Jag säger ”typ”, eftersom det bara kommit i vissa situationer. Vissa dagar har varit bra, andra inte.
Det är stor firmafest med jobbet. ”Äh, en jävla firmafest, det klarar du väl?” tänker ni. Men till saken hör att företaget jag jobbar på är en multinationell koncern, så det kommer att vara tusentals anställda där. En av Stockholms största arenor är hyrd. Så… ja. Det finns potential att bli jobbigt, men också väldigt kul. Hoppas på det senare.
Kan inte ens minnas när jag var på en rejäl fest senast. Har liksom glömt bort hur man gör! Jag var inne i en klädesbutik och köpte en skjorta. ”Kan man ens ha den här på en sån tillställning?” frågade jag expediten, och lät väl ungefär som att jag precis anlänt från månen. Hon tyckte att den nog skulle bli bra. Hon gav sitt ord! Så om jag inte får ligga i morgon så tänker jag komma tillbaka och kasta en tomahawk i huvudet på henne. Haha! Nu skojar jag. Jag äger ingen tomahawk.
Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
