Uuuuuuuusch vilken fullkomlig pissdag jag har haft. Ibland känner jag verkligen att jag har utvecklats så grymt mycket på självkänsloplanet. Och ibland känns det som att jag inte kommit nånstans, eftersom jag fortfarande tar minsta snedsteg personligt och lätt klankar ner på mig själv. Jag ska förklara dagens lilla intermezzo.
Det började redan 08.21, för att vara exakt, då jag möttes av kaos på jobbet. Det är väl ingen mening att gå in närmare på varför, för då kan man ge sig fan på att man får sparken också. Men kort sagt: saker var trasiga, och kunder missnöjda. Sedan varade det där kaoset i princip hela dagen, vilket ledde till väldigt mycket att göra, och att jag då hamnade i fullständig shell shock (stridsutmattning på svenska). Ni vet, såna där akuta stressyndrom som soldater kan få, när de till slut bara sitter och vaggar fram och tillbaka medan kulorna viner omkring dem. Och detta tillstånd var väl en bidragande faktor till det som hände sen.
På mitt jobb pågår det ett mindre krig varje dag. Det är ett jävla liv om huruvida taklamporna ska vara tända eller släckta. Vissa kollegor säger att det ska vara tänt, medan jag och många andra påstår att det är ett bländande operationsljus, och att det är mycket skönare när det är släckt. Så i morse var det släckt, eftersom några kollegor som brukar klaga på att det är mörkt var sjuka. Supertrevligt, tyckte jag. Fram till ungefär lunchtid, då några andra kollegor från en annan grupp började sitt skift. Och tände.
Tänk er att man suttit fängslad i totalt mörker i tio år, varpå nån plötsligt riktar helljusen på en bil rätt i ens ansikte. Lite så… var det visserligen inte alls, men det KÄNDES så.
Det gjorde mig irriterad, eftersom den här gruppen sitter en bit bort och inte påverkas nämnvärt av ljuset vid oss. ”Varför?!” frågade jag irriterat de i närheten av mig, och tyckte att jag hörde nån säga att de bara tänder för att jävlas. Jag vågade dock inte släcka på en gång, eftersom jag inte visste vilken strömbrytare det var. Ville ju inte riskera att släcka hela bygget och bli stenad till döds på torget utanför. Men eftersom jag hade gnällt så fick jag en kollega att göra det. Allt väl, men efter nån kvart sprang de andra kollegorna och tände igen. Då blev jag grinig på riktigt, och sprang och släckte. Kanske första gången på länge som jag faktiskt gör slag i saken istället för att knyta näven i byxfickan, och givetvis går det då åt helvete. Kollegan från den andra gruppen kom tillbaka, och jag upplevde det lite som att jag fick en lågmäld men tydlig utskällning. Det visade sig att lamporna som jag hela tiden trott bara var ovanför vår grupp, i själva verket var ovanför halva våningsplanet.
Sen kände jag mig bortgjord och surade resten av dagen. Jag ska aldrig mer visa civilkurage.