Jag blev antagen till nybörjarkursen i teater! Börjar redan på onsdag.
MYCKET läskigt må jag säga.
Sånt där allmänt som händer i den unge Werners liv.
Jag blev antagen till nybörjarkursen i teater! Börjar redan på onsdag.
MYCKET läskigt må jag säga.
Såja. Nu har jag anmält mig till två kurser, Lindy hop (för tredje gången) och en nybörjarkurs i teater som börjar redan på onsdag faktiskt.
Dansen vet jag hur den går till, men teatern… Jag är så jävla rädd! Men det är nånting jag måste göra, för min egen skull.
Goddag, vänner och bekanta. Idag är det Söndag.
Jag kom precis tillbaka från lunchen. Fläskfilé black & white med pommes förtärdes. Dock uppstod ett litet intermezzo på lunchstället, då jag mötte ett s k ”praktarsel”.
Eftersom jag har driftfunktionen på jobbet idag så ringde det någon person för att felanmäla ett system som precis gått ner. Så jag satt således och pratade i telefon. Då kommer det en man, ca 50 år och med kostym. Värsta sorten. En sån där businessman som tror han är bättre än alla andra.
Han trampade på min rock jag hängt över stolen, så den föll i marken. Medan han hängde tillbaka den (åtminstone en bra sak) så böjde han sig över mig och förklarade vad han precis hade gjort. Vet inte om han tyckte att han förtjänade en kaka och en medalj för det, men jag var inte så pass givmild. Jag fortsatte att prata i telefon och gav honom ett distinkt tummen upp.
Men det dög inte. Han var tvungen att visa den fruktansvärda nonchalans jag visat som inte sagt tack. Han riktigt skrek ”VARSÅGOD” innan han gick därifrån, skrockandes med de andra kostymgubbarna.
Jag sitter på pendeln. ”La voix” dyker upp på iPhonens skärm. Jag vinklar bort den så ingen ska se, och sänker volymen.
Vad är det för image jag försöker försvara egentligen?
Nu ska jag berätta en kul grej jag sitter och fnissar åt. En grej som hände för två-tre år sen nu. Det var inte så kul då, men såhär i efterhand var det rätt komiskt faktiskt.
Jag hade åkt på min enda ”allvarliga” sjukdom i livet (peppar peppar, jag vill inte ha fler tack – nej inte ens Lupus), nämligen bitestikelinflammation. Inte så farligt, lite värk och svårt att gå bara. Även om jag själv vid den tidpunkten var övertygad om att min sista stund på jorden var kommen, i sedvanligt manligt manér. Allt ordnade sig dock efter lite antibiotika. Jag vill även passa på att flika in att jag inte hade gjort något för att få inflammationen; det är något som bara kommer. Så jag hade inte legat med kanadagäss eller nåt.
Nåja. Till det roliga. När jag skulle bli undersökt fick jag ta av mig byxorna och sätta mig på britsen. Läkaren närmade sig mig, och utropade direkt ”oj, ja jag ser att det är jättesvullet!”. Det visade sig att mina ben hade klämt ihop pungen så ena kulan befann sig ovanför benen. På grund av detta såg den ENORM ut. ”Nej nej” sa jag, precis som om jag trodde att han skulle ta fram skalpellen inom sekunder. Jag särade lite på benen, och vips var allt normalt igen.
Denna lilla situation finner jag faktiskt ganska kul. Sen kan man ju såklart tycka att det roliga ligger i att tre manliga läkare (en undersökning, ett återbesök och en praktikant) har pillat på min pung, men det kan jag fortfarande inte riktigt se humorn i…
Alltså, herrejösses vad tråkigt jag har haft den här helgen. Igår var jag visserligen hos farmor, vilket var trevligt, men på kvällen och hela idag så har det var så segt det bara kan bli. Jag har i princip legat på soffan och sett på skit-TV (tänk helgmålsbön och lid med mig), ätit rester från kylskåpet (tänk smör som stått i rumstemperatur i flera dagar och lid ännu mer med mig) och inte brytt mig om att klä på mig överhuvudtaget (tänk en halvnaken 22-årig Daniel och… bara lid).
Vet ni vad förresten? Jag arbetar just nu på ett hemligt projekt, i hemside-väg. Ja, jag vet att det inte är lika spännande som om det vore Peter Jackson, Måns Zelmerlöf (för de som nu gillar honom) eller Filip & Fredrik som gör det… Men vi kan väl låtsas iaf?