I Augusti i år var jag hos min husläkare, som skickade en remiss till öppenvårdsmottagningen i Flemingsberg, även kallat psyket. Detta för att jag dels har så usel självkänsla och skulle vilja jobba på det. Och dels för att jag pretty much mår dåligt hela tiden utan att veta varför.

Inte hört ett ord från dem fram till idag då jag ringde vårdcentralen. Jag möttes av den otrevligaste och minst serviceinriktade telefonist jag varit med om, som förklarade – eller snarare snäste åt mig – att jag vackert får ringa psykvården om jag vill få svar på varför inget hänt.

Så jag ringde dit och fick veta att min remiss ”fallit mellan stolarna”. Det är fikonspråk för ”jaaadu, jag har ingen aning, vi har helt enkelt glömt bort dig totalt medan du har fått gå och vänta i nästan fyra månader, grattis.”

Nu har jag i alla fall fått tid för utvärdering inom kort. Sedan följer terapi för jag vet inte vilken gång i ordningen. Och det roliga med detta är ju att dessa vårdinrättningar i allmänhet bara har öppet dagtid, och det var likadant denna gång. De berättade att de har öppet 9-15 om dagarna. NIO TILL FEMTON. Det betyder att jag behöver åka från jobbet senast kl 14, för att hinna dit. Minst en gång i veckan. Utan någon som helst ersättning. Så om man ska jobba med psykiska problem och tror att man ska kunna sköta ett heltidsjobb samtidigt så kan man med andra ord hälsa hem.

Men det bryr sig ju inte sjukvården om. Det är bara att gilla läget. Alternativet är att gå till en privatterapeut som har öppet på kvällar, och betala 1000 kr per gång. Vilket såklart är ännu sämre ekonomiskt.

Nämen bra. Då vill jag härmed meddela att jag önskar att sluta betala landstingsskatt i det här landet, eftersom jag inte får nånting för det. Men det kan jag ju inte välja! Det är bara att betala skatten, utan att ha möjlighet att komma med några som helst krav på motprestation från sjukvården. Böj dig framåt och gilla det, Daniel Werner.