Sånt där allmänt som händer i den unge Werners liv.
Hade en rolig konversation med min kompis Elin. Hon var inte lika road.
Jag: Varför tog du bort den bilden på dig på Ansiktsboken?
Hon: Den är väl kvar?
Jag: Inte bland dina bilder. Eller du kanske inte taggade dig i den?
Hon: Nä, är inte taggad.
Jag: Är du nedstämd?
Hon: Va?
Jag: Du är ju inte taggad. 😀 😀 😀
Hon: …
Jag: HEHE.
Hon: Tog ett tag att koppla.
Jag: Som en stor hund.
Hon: Va?
Jag: Tar ett tag att koppla. 😀 😀 😀
Hon: SLUTA!
Min humor. Min förbannelse.
Ja, hörni. Den 24 Oktober fyller jag 27 år! Galet. TJUGOSJU! Då är man ju vuxen. Jag känner mig fortfarande som att jag är… högst 20. Inte för att jag är särskilt omogen, oftast, men… Jag vet inte. Det är väl det där syndromet där man inte märker att ens partner blivit fet, eftersom man träffat hen varje dag. På samma sätt märker inte jag att jag blir äldre. Det var väl djupt sagt? Tack.
Här kommer då önskelistan:
Jag är ju absolut inte den som är den, men det är faktiskt KUTYM att man ger bort alla sina pengar i födelsedagspresent till sin favoritbloggare. Alltså, det är inte jag som har bestämt det, det bara är så. Det är sen gammalt, och vem är jag att tjafsa om sånt?
Igår var jag på gymmet, för andra gången på typ tio år. Det blev ett ganska kort pass även denna gång, eftersom det var jobbigt även psykiskt. Jag är ju rätt ovan vid att vara trött på det där sättet, och min instabila hjärna misstolkar det som att jag är sjuk och/eller att jag ska kräkas. Då blir det ganska påfrestande. Men jag körde tills jag inte orkade lyfta armarna något mer, så det gjorde säkert nån nytta.
Den här sociala ångest-prylen förtar ju ganska mycket av lusten att gå och träna, men jag tänker inte ge upp. Det får kännas som att jag ska dö varenda jävla gång, jag tänker göra det här.
Idag blev det den här middagen förresten. Kycklinggryta med franska örter, morot och champinjoner. Egentligen skulle det ha varit en annan sås men den var slut, så jag körde på ett beprövat koncept. Morötterna funkade halvdant men på gott på det stora hela! FYRA SOLAR!
Idag kan man verkligen säga att jag utmanade mina rädslor. Jag AVSKYR att vara fast med nån äcklig säljtyp i en kokhet affär, och känna mig upptryckt mot en vägg på ett ytterst osexuellt vis.
Så var det idag. Målet med kvällen var nämligen att köpa en rock. En sån där svart vinterrock, som man nog egentligen ska ha ovanpå en kostym – vilket jag skiter i och har den ovanpå skjortor och t-shirts. Kanske den enda sortens klädesplagg jag nånsin känner mig stilig i. Och det är ju inte kattskit, direkt!
Så jag gick in på Grosshandlarn. Tänkte att de säkert hade vad jag letade efter. DIREKT kom det fram en slemmig gubbe av säljartyp, och började att klä på mig både kavaj och två sorters rockar. Den ena var grå och såg ut som en gubbrock, så den blev det inte. Den andra var visserligen svart, men såg märklig ut upptill. Lite som en 70-talsskjorta. Så jag stod i spegeln och våndades, medan han berättade om hur alla rockar ser ut så, att det är ett bra pris, att det är den sista i min storlek, och att den passar perfekt på mig.
Till slut gav jag upp och sa det där klassiska som svensken säger när han inte vågar säga nej. ”Jag ska nog gå hem och fundera lite, jag kommer säkert tillbaka imorgon.”
Helvete att jag gör. Jag svängde in på Åhléns, och efter tio minuter gick jag därifrån med en rock jag var betydligt mer nöjd med. För er som bryr er om märken så blev det SIR of Sweden, vilket inte säger mig någonting. Det roliga var att jag googlade märket och fick fram att det är Peter Jöbacks märke. För någon sekund blev jag alldeles kall inombords, och tänkte att jag är den ende i hela Sverige som inte vet att SIR är ett allmänt känt märke som bara homosexuella män har på sig. Som att ha en gul näsduk i bakfickan för att signalera att man gillar att bli pissad på i sängen, typ (fråga mig inte varför jag vet detta).
Men sen insåg jag att det inte var så. Det var inte ens hans märke. Men det här visar ju ganska tydligt på hur lite jag kan om mode och kläder. Sist jag köpte byxor fick jag fråga expediten om de var unisex. Och varje gång jag köper jeans går jag ogenerat fram och förklarar att jag inte vet vad som är kill-jeans och tjej-jeans och att jag behöver lotsas genom deras sortiment som om jag vore förståndshandikappad.
Jag hatar kläder. Men nu har jag i alla fall en rock.
Eftersom jag har ganska mycket otur på kärleksfronten just nu så tänkte jag testa min lycka lite, och gick och köpte mig en trisslott.
Och jajemen! Här ser ni en vinnare! EN VINNARE! Jag vann nämligen hela 60 kr på lotten. Givetvis bytte jag in den mot två nya. Som jag vann 60 kr till på. Som jag bytte in mot två nya. Som jag inte vann nånting på.
Hoodiladi hoodiladi hoppsan en sån dag.
Och nu har vi lärt oss att tur kan vara väldigt flyktig. Förhoppningsvis otur också.
27 minuters pladder, för den som helt enkelt inte kan få nog av mig. Måttligt roande, tycker åtminstone jag själv, men kanske att nån därute kan tycka att det är intressant. Se det som bloggens B-skiva med extramaterial, typ.
Och om nån undrar varför ljussättningen ser ut som nånting ur Twilight så är det för att jag trodde det var ljusare än det var, och när jag försökte fixa det i iMovie blev det bara ännu värre. :’)
… att gå och träna kan jag säga IN YOUR FACE! Idag gjorde jag nämligen min mycket skakiga debut på gymmet. Kände mig lite som Bambi på hal is när jag låste in mina prylar, ägnade 10 minuter att försöka förstå hur man programmerade sitt kodhänglås, och sen gick ut till den ENORMA hallen med träningsapparater.
Jag kan ju liksom inte sånt här, så jag gick mest runt och inspekterade vad det fanns för maskiner. Testade några stycken. Kände på några vikter. Jag försökte nog mest att komma över den smått sociala fobin. Det fanns en del töser där också, men jag undvek ögonkontakt till varje pris, av nån sorts skam för min fysiska ofithet och min totala nybörjarutstrålning till hela grejen.
Men jag är på gång i alla fall. Jag är på gång!
… Och jag har fortfarande inte druckit läsk. Inte ens en ynka 33-centiliters burk. Nu blir ni impade va? Kanske blir det nånting ikväll dock; jag har bestämt mig för att unna mig saker på lördagar. Som lördagsgodis, eller nåt. Jag är min egen stränga förälder, typ!
