Sånt där allmänt som händer i den unge Werners liv.
Jag och Micaela sitter i soffan. Hon pratar om något, och jag tittar på TV.
Micaela: Hm… Ska repa imorrn, måste åka 11.28.
Daniel: … *30 sekunder senare* … Va?
Micaela: Va?
Daniel: Jobba? Du sa nåt om att jobba? Du vill inte jobba?
Micaela: Haha, jag sa att jag ska åka 11.28!
Daniel: Jaha! 28… Det lät som ”jobba”. *återgår till TVn*
Jag är en underbar ung man.
Märklig situation på pendeln.
Jag skulle precis resa mig för att kliva av, men satt bredvid en typisk nonchalant kille runt 20 år. Vanligt folk reser sig ju om någon ska förbi, eller åtminstone vrider på benen så att det är fysiskt möjligt att komma ut (förutom om personen i fråga sover förstås). Det gjorde inte den här personen, utan jag fick ta ett jättekliv över hans båda ben samt väska som befann sig där jag skulle gå.
Resultatet blev att jag tittade så mycket på vart jag klev, att jag inte märkte vilka som befann sig i min närhet. En kvinna stod nämligen precis framför mig, i kön mot dörrarna. Så med mitt jättekliv knäade jag henne rätt i stjärten.
Hon sa ingenting, men jag kände liksom hur mitt knä sjönk in minst fem centimeter i hennes otränade bakdel.
Mycket, mycket obehagligt.
Jag har precis kommit hem från jobbet, och alldeles nyss utspelade sig en liten händelse som jag tänkte berätta om.
Till och från jobbet åker jag pendeltåg, ungefär en halvtimme enkel resa. Alltid med hörlurar i öronen. Så eventuella kärleksförklaringar från folk i närheten hör jag inte. När jag inte lyssnar på musik så lyssnar jag på podcasts, och idag var en typisk podcast-dag. Jag lyssnade på Jonas Gardells sommarprat från ett par veckor sen.
Han hade precis berättat att man inte ska vara rädd för vad folk ska tycka när det bröts för lite pausmusik. Och värt att nämna är att när det kommer till podcasts så är oftast ljudet minimalt. Vilket kräver att man höjer volymen till typ 95% av max.
Precis innan jag ska gå av pendeltåget, och står tillsammans med resten av en knäpptyst vagn sekunderna innan dörrarna öppnas. Då fullkomligt DUNDRAR Sean Banans ”Copacabanana” ur hörlurarna, varav jag kastar mig efter telefonen för att sänka. Absolut ingen ”jag skiter i vad folk tycker”-känsla i den här kroppen.
Gardell skulle ha skämts.
Okej, gissa när jag gick och lade mig igår! Gissa! GISSA!
22.00! Nej. 21.00! Nej. 20.00! Nej.
18 och fucking 30 gick Daniel Werner och lade sig. Det är TRE TIMMAR innan min 87-åriga mormor! Jag kom hem från jobbet vid 16-tiden, handlade kvickt, och gick sedan hem och åt några nävar Doritos och en chokladboll. Och efter det höll jag på att somna i soffan vid typ halv sex. Så jag gick helt enkelt och lade mig.
Ni bad om podcast, och se! Daniel Werner levererar! (Okej, ni bad inte om nånting, det var jag som HORIGT bad om bekräftelse på att ni vill höra på en, men ändå).
Här berättar jag bland annat om mitt stora MÖRKER i livet. Oroa er inte, jag mår bättre nu.
Herrrrrrrrrrrrregud vilken vision jag fick. Jag ska sommarprata! Alltså spela in någon form av podcast där jag berättar om det stora MÖRKRET i mitt liv. Inte ett öga kommer att vara torrt!
Kan det finnas något intresse av detta? Säg tuppenja i så fall!
Här kommer denna aftons Carl Bildt-triva, som hädanefter kommer bli ett stående inslag på bloggen! (… Okej, jag skämtar.)
Det roliga är i alla fall att Carl Bildt har bloggat sedan 2005, och alla hans inlägg hamnar fortfarande under kategorin ”uncategorized”. HA! Kul va? Nu skrattar vi åt Carl Bildt, allihopa. Skratta! Nu pekar vi på honom! Nu petar vi på honom med en pinne!
