Sånt där allmänt som händer i den unge Werners liv.
Sanna mina ord: Aldrig mer Dijonsenap på mackan. Helveeeeeeeete vilken fullkomlig BRAND i näsan! Kändes som att jag blev lobotomerad med en ishacka när jag åt.
De två sista tuggorna var helt omöjliga att få i sig, då det bildats en dödlig härd av dijon som sugits in i brödet.
Om jag precis städade ur kylen? Ja.
Om jag hittade en gammal bunke guacamole från Dackefejden? Ja.
Om den var helt svart? Ja.
Om jag tänkte ”fy helvete, det där vill jag inte komma i närheten av”? Ja.
Om jag skulle skölja ur bunken? Ja.
Om vattnet hade ett sånt tryck att guacamolen stänkte upp rätt i mitt ansikte? Ja.
Om jag svor? Ja för fan.
Jag hörde nyss ett välbekant kluckande från badrummet. Det var Salahuddin som kräktes; han verkar göra det av sin nya mat (en kräkratio på minst två gånger i veckan jämfört med max en gång i månaden). Som tur är så är det inte så mycket kvar av förpackningen. Ja, jag är snål som inte byter ut det direkt.
När jag väl hade torkat upp spyan och sköljt av badrumsmattan (en katt kan ALDRIG kräkas direkt på golvet, det måste vara på en matta, i en soffa, eller någon annanstans där det är så svårt som möjligt att få bort det) så ställde jag mig framför spegeln och tänkte att jag borde borsta tänderna. Men när jag tog tag i tandborsten så kände jag att jag redan hade en speciell smak i munnen. En svag smak av… mint? Hade jag redan borstat tänderna? När då i så fall?
Det slutade med att jag inte kunde komma ihåg om jag borstat tänderna eller inte, så jag gjorde det en gång till.
Hoppas det kommer bra bromsmediciner mot Alzheimers snart.
Nämen se! Här har vi Dagens Daniel Werner™, kraftigt Instagram-filtrerad då jag haft morgonpass på jobbet i en vecka. Skägget börjar bli ganska stort nu, dock ännu inte så stort som när den ökända ”Smirnoff Ice-droppe i skägget”-bilden togs (den tänker jag dock inte publicera, vill helst ha kvar några läsare åtminstone).
Nu på vägen hem från jobbet kom jag ännu ett steg närmare vad som i slutändan kommer att leda till att jag blir inspärrad nånstans.
Jag satt på pendeln mot hemmet, bredvid en tant. Jag hatar att sitta ytterst, för då kan man ge sig satan på att personen bredvid kommer att vilja gå förbi när hen ska gå av, lagom till jag slumrat till (jag lyckas aldrig åka hela sträckan utan att somna). Jag minns att jag tänkte ”undrar när tanten ska av” innan det svartnade. Snart halvsov jag, till ljudet av min shufflade spellista på Spotify.
Tio minuter senare väcks jag väldigt bryskt, av att en skallig man i 35-årsåldern knuffar till min axel. Jävligt hårt. Jag tittar på honom, och sedan på tanten som nu står upp och signalerar att hon ska av. Det känns som att resten av vagnen också tittar på mig, precis som att hela tåget har fått vänta i 45 minuter på att jag ska vakna. Tanten i fråga kunde tydligen inte själv peta på mig (kanske av rädsla för att bli hedersmördad).
Eftersom jag var trött, hungrig, och fortfarande befann mig i hypnopompi (de sekunder där man precis har vaknat och inte riktigt förstår vad som händer), så blev jag ilsken. Jag tittade på den skalliga mannen och semiskrek ”Jääävlar vad du tog i”. Han tittade bara tillbaka med ett leende som kunde kategoriseras någonstans mellan nervositet och hånfullhet. Sen fnyste jag, flyttade in, och stirrade ut genom fönstret resten av resan. Allt medan jag fantiserade om att sätta en tomahawk i huvudet på flintisen.
Ibland funderar jag på om jag bara inte borde bli galen fullt ut. Jag menar, visst, jag skulle förmodligen spendera stora delar av mitt liv på psyket, men jag skulle åtminstone vara sann mot mig själv. Jag skulle känna att jag vore min egen lyckas smed, som gör vad jag vill. Jag vrålar och är konstig mot vem jag vill, minsann! Det kanske vore bättre än att känna hur hela världen kör över en medan man bara knyter näven i ena byxfickan. För det slutar alltid i självhat för min del.
Finns det någon mer som känner så ibland, eller ska jag ange mig själv i förebyggande syfte?
Jaha. Idag har vi lärt oss att jag inte kan koka potatis.
Jag fyllde en kastrull med vatten. Sköljde av fyra potatisar, och skrubbade dem med handflatan i brist på en potatisborste. Sedan lade jag dem i kastrullen, och satte på tvåan (värmemässigt…). Jag hade nämligen läst att man skulle koka på låg värme. Tvåan är väl lågt?!
Efter tio minuter utan att nåt hänt satte jag på trean. Sedan fyran. Då började det koka. Efter tjugo minuter gick gaffeln ner i potatisen, så då bestämde jag mig för att det var klart. Och serverade… Fortfarande hårt. Så jag fixade nytt vatten i kastrullen, och kokade i fem minuter till. Resultatet blev… acceptabelt.
Idag tog det en och en halv timme att laga mat.
Jag har blivit så fruktansvärt fumlig. Börjar ana att det är MS eller nån annan degenerativ nervsjukdom, det brukar ju ofta börja med sånt. Men… strunt i det nu!
Fumligheten artar sig i… ja, fumlighet. Jag kan inte greppa i saker längre. Tappar saker jag håller i händerna. Och det roligaste är den där sorten där jag t.ex sitter vid ett bord och ska klia mig i huvudet – det är sällan som handen låter bli att slå i undersidan av bordet påväg upp.
What’s wrong with me?!
I morse fick det hela mig att svära rakt ut på pendeltåget. Tre svärord i en snabb ramsa blev det, alldeles för högt för att inte märkas av resten av vagnen. Anledningen var att jag lyssnade på musik, och hade placerat iPhonen i innerfickan. När jag skulle dra ner handen igen så passade den på att fastna på insidan av hörlurarnas klyka, ni vet, så att de rycktes ur mina öron. Då blev Daniel lite förgrymmad.
