Sånt där allmänt som händer i den unge Werners liv.
Jag känner mig lite småvissen idag; tror att det kan vara en förkylning på gång. Så för att förhindra något sorts utbrott av svårartad mancold måste jag hitta på en bra huskur. Vissa män kör Echinagard. Andra kör Kanjang.
Jag kör mitt eget race. En kebabpizza och sedan våldsonani i timtal.
Och inte har man nån jävla Gandalf som kan trolla med sin stav heller.
Jaha. Då kan vi slå fast att det är fullständigt omöjligt att ta en snygg bild på sig själv iförd endast handduk, med hår som är efter torkning men före kamning, med en min som hämtad från svensk högadel, och med en större mängd nytvättade kalsonger i bakgrunden.
Och sedan allt detta med iPhone, vars designers suttit i TIMTAL och funderat ut hur man skapar en telefon som är omöjlig att ta egobilder med. Man måste liksom strajka en pose, hålla upp telefonen med ens svaga ursäkt till hand, för att sedan på något sätt lyckas få runt ett finger och trycka på ta-bild-nu-innan-jag-tappar-telefonen-i-toaletten-knappen.
Resultatet blir som synes sådär. Men jag kan åtminstone bjussa på en nipple slip.
Idag är det Alla Hjärtans Dag, och jag vill bara berätta att JAG FORTFARANDE LEVER! Ha! Vad sa ni nu då? Jag har inte gråtit i det tysta. Jag har låtit bli att spy ur mig bitterheter på Twitter. Inte heller har jag gått in i städskrubben och hängt mig i lampkroken.
Nej. I say no! Jag har klarat detta! I’m a strong independent woman! Mmmm-hm! *gör en stereotypt afroamerikansk handrörelse*
Fyyyy fan vilket ÖVERGREPP jag var med om alldeles nyss.
Jag hade klivit av pendeln och var på väg till den lokala matvarubutiken för att köpa köttbullar, coca cola, semlor och ett paket jordgubbsremmar. Precis vid början av centrum finns det ett litet hörn där det står en soptunna. Den måste man så snajsigt som möjligt varva för att ta sig mot mataffären – ett exempel på underbar planering.
Så mitt i rusningstrafik mötte jag en man där vid soptunnan. Jag tänkte gå höger, närmast tunnan. Det tänkte han också. I någon sekund stod vi där, mitt emot varann. Eftersom jag tänkte undvika någon form av dansande så stod jag på mig. Varpå mannen tog tag i mig och LYFTE MIG ÅT SIDAN.
Jag tror aldrig att jag känt mig så förnedrad och fått sådana mindervärdeskomplex förut, som jag fick där och då. ”Fy fan vad otrevligt!” skrek jag genomilsket, med hörlurarna fortfarande i öronen. Men förgäves. Han är borta.
Sedan viskade jag könsord för mig själv i flera minuter.
Jag borde väl egentligen få stryk för det här, men jag sitter och glor på ”Min man kan” på Kanal 5. Ett riktigt vidrigt program egentligen, fullproppat av machomän och deras damer som skryter om att deras karlar minsann är mästare på det mesta.
Kvällens mest tragiska sak var nog när uppdraget var att kasta in så många popcorn i sin kvinnas mun som möjligt under 90 sekunder. Kvinnan gapade, mannen kastade, och jag kunde inte hjälpa att bli lite lite upphetsad.
Känslan när ens mamma panikskriver på Skype, och man tror att det hänt något, men att det visar sig vara en sportprestation.
Hur som helst. Nu är kanske inte jag rätte mannen att förslå, men jag känner ändå att stämningen här kräver ett fyrfaldigt leve för min mamma.
