Alltså… Det KAN vara så att jag inte har något som helst socialt liv. Men jag vet inte.
Fattade ni rubriken? En aff? Enough? Svenska? Engelska? Hihi! *ler* *busig* *fnissar* *osv*
Eh. Ja. Okej. Det senaste dygnet har varit ganska jobbigt. Jag har blivit kallad kvinnohatare och kvinnoföraktare av människor som inte har en aning om vad de pratar om. Det har kommit rena elakheter från typ trettiotvå olika håll. Så nu vill jag försvara mig.
När jag publicerade mitt förra inlägg så var det enda syftet att berätta om mina känslor och hur jag mår. Jag har alltid haft en kärlekslängtan som förmodligen inte är särskilt hälsosam. Jag vet inte om jag har haft särskilt svårt att skaffa tjejer egentligen, men det har alltid känts så eftersom jag uppfattat perioder av singelskap som längre och mer händelselösa än de nog varit.
När jag känt så har det varit väldigt lätt att känna sig enormt ensam, vilket i sin tur har lett till vissa stunder av bitterhet och irritation över ditt och datt. Och jag har något sorts kompulsivt beteende i att jag måste låta världen få veta hela tiden. Kalla det verbal diarré vid missnöje, eller nåt.
Sedan fann jag Twitter, och tyckte det var jäkligt spännande. Även där lyste missnöjet igenom de stunder jag kände så. Problemet med Twitter är dock att man inte kan förklara sig. Man har 140 tecken på sig, och ett klassiskt tweet består av en kort och rapp kommentar, ofta smått elak. Typ ”Ser på Skavlan. Kräks.” eller ”Gud, var är Lasse Kronérs hårlinje någonstans?”. Det finns inte utrymme till att vara politiskt korrekt.
Vad jag inte räknat med var att Twitter är en högborg för feminister och anti-rasister. Och det är absolut inget dåligt, men det finns ibland en ganska obehaglig ”är du inte med oss så är du emot oss”-känsla. Tycker man inte likadant så blir man direkt placerad i ett fack och spottad på. Alla är naturligtvis inte så, men det är en speciell gemenskap för likatyckande på Twitter. Och jag har flera gånger försvarat de som, enligt mig, felaktigt blivit placerade i dessa fack. Exempelvis att ALLA som röstar på Sverigedemokraterna automatiskt är rasister eller att ALLA som inte öppet kallar sig feminister automatiskt är anti-feminister. Det är inte så, och folk är väldigt snabba på att kategorisera andra människor. Precis som att jag själv har blivit kategoriserad som anti-feminist med unkna värderingar bara för att jag skrivit kritiska inlägg om fenomen som ”Vita kränkta män” (som vid ett tillfälle hånade en kille som skrivit en insändare där han beklagade över att tjejer är så kräsna nu för tiden – och ja, det var väl lite generaliserande, men jag tycker att det var fel att låta honom utstå offentligt bashande för det).
Hur som helst. Jag är väl känslig, men jag blir genuint ledsen av att bli kallad dessa saker av anonyma människor som inte ens känner mig. De har placerat mig i negativa fack enbart beroende på några tweets och några blogginlägg (som för det mesta varit ett försök till humor, och i vissa fall varit skrivna för flera år sedan – även jag har utvecklats sen dess, jag gillar t.ex ordet ”hen” nu till skillnad från för ett halvår sen då jag tyckte det var rent trams).
Ingen behöver gilla den här bloggen, men var inte så snabba på att döma mig som person. Att jobba för feminism (och anti-rasism) är en självklarhet, men jag klarar inte av att vara politiskt korrekt i precis allt jag skriver. Jag är inte perfekt. Skriver jag ibland något som kan tolkas som att jag generaliserar, är sexistisk eller nånting annat dåligt så är det förmodligen bara på grund av att jag inte tänkt efter, inte för att jag hatar kvinnor och är en allmänt ond människa. Ska bloggen bli 100% PK så måste jag anställa ett team av korrekturläsare. Det funkar inte. Jag är jag, och jag har sunda värderingar om det mesta, tro det eller ej.
Så, vad gör vi för att det här inte ska hända igen?
Jag har skapat en ny blogg på hemlig ort, där jag kommer att fortsätta skriva småbittra saker om jag känner för det. Nej, det är ingen fristad för flashback:ig anti-feminism, för sådana värderingar har jag som sagt inte. Det kommer att vara en blogg som fokuserar på humor, precis som den här gör (förutom nu på sistone då det blivit en del psykisk ohälsa – jag ska bättra mig). Men jag behöver få ha möjlighet att ventilera sådant som ibland kan tolkas som bittert och cyniskt. Då bloggar jag det där, och inte här.
Kram.
De senaste fyra dagarna har jag i princip bara ätit, sovit, och spelat tv-spel. Ni no Kuni var ett förbaskat trevligt spel, det kan jag inte förneka. Men allt måste få ett slut, och idag var det tänkt att jag skulle börja jobba igen. Ganska skönt, faktiskt. Skönt att göra något igen.
Men när jag skulle gå och lägga mig igår så… gick det inte. Jag kan inte förklara känslan; det gick bara inte. Jag satt kvar i soffan, med tom blick. I både en och två och tre timmar. Tills huvudet dunkade och bröstet riktigt värkte av den där tysta panikångesten. Den vidriga känslan av att livet är hopplöst och man inte kan göra någonting för att hjälpa sig själv, men att man varken orkar skrika eller gråta.
Det var samma sak efter Sydafrika-resan, när jag på morgonen skulle ta pendeln till jobbet, men blev stående i hallen med ytterkläderna på. Jag bara stod där, medan ångesten kokade över.
Jag har fått en tid till vårdcentralen på fredag. Jag trodde att jag kunde jobba de tre dagarna tills dess, men tydligen inte. Nu hoppas jag bara att läkaren jag ska till är någotsånär förstående vad gäller psykiska problem. Jag var hos honom för något år sen, gällande trötthet och ångest, vi tog ett gäng prover och det slutade med att jag gick därifrån med recept på betablockerare (hjärtmedicin som sänker blodtrycket och adrenalinnivåer, typ) och två sorters medicin mot illamående. Han känns som en typisk medicinförsäljare, så det skulle förvåna mig om det inte mynnar ut i ultimatum som ”SSRI eller fortsätt jobba under konstant ångest”. Men vi får se.
Trots att jag borde fokusera helt och hållet på mig själv under den här perioden så finns det bara en enda tanke som fyller huvudet: Jag. Vill. Inte. Vara. Ensam.
Ord kan inte beskriva hur gärna jag vill ha en partner. Så har det varit så länge jag kan minnas. Kärleksförhållanden har varit det absolut viktigaste; allt annat har haft sekundär prioritet. Vänner har aldrig gett mig samma lyckokänslor. Jag säger inte att kärlek är det enda som är viktigt, men som singel slutar jag att fungera. Livet är tråkigt, ingenting händer, jag är ledsen, och allt suger sådär allmänt. När jag väl är i ett förhållande är det som att alla livets aspekter blir sju resor bättre.
Om allt detta beror på min låga självkänsla vet jag inte, kanske är det så. Förmodligen är kärleksberoendet nånting man borde jobba stenhårt på att bli av med. Ingen vet det så väl som jag. Men vad ska jag göra? Jag har liksom lite annat jag måste fokusera på just nu. Så då blir det att man finner sig själv med att planlöst klicka runt på dessa eviga dejtingsajter.
Känslan låter inte vänta på sig, och slår mig som en käftsmäll. Det är smärtsamt uppenbart: Ingen vill ha en kille som inte mår perfekt.
Nätdejting har blivit som en enda stor arbetsintervju. Man måste kunna prestera ett perfekt CV där alla tårtbitar ingår. Ingenting får lämnas åt slumpen; saknar man en vital del av Mallen För Den Perfekte Pojkvännen™ så är alla ens andra egenskaper plötsligt värdelösa. För jag har ju ganska många bra sådana. Jag är snäll, jag har mycket humor, behärskar skedandets ädla konst, och jag är en jävel på Canasta. Okej, kanske inte det sistnämnda.
Men så fort man nämner psykiska problem så betraktas man som samhällets paria. ”Detta kommer aldrig att fungera, det kommer att bli problem förr eller senare, lika bra att inte ens försöka.” Det var samma sak med det senaste exet i ordningen, som försvann så fort det mörknade till något. Jag är medveten om att det var dåligt av mig att låta självkänslan ta över en helg så pass tidigt i förhållandet. Men kunde hon inte ha tagit det då? Varför behövde det förstöra allt?
Jag förstår inte varför det ska vara en sådan dealbreaker. Ja, ett liv med mig kommer sannolikt att innebära vissa dåliga dagar. Jag kommer behöva bekräftelse. Jag kommer att vara nedstämd. Men det handlar kanske om några dagar i månaden. Har inte alla förhållanden några dåliga dagar i månaden? Jag längtar efter någon som inte försvinner. Någon som finns där.
Finns det tjejer som kan tänka sig en dejt med någon som inte mår så bra? I så fall: Maila mig.
(Och nu handlar det inte om de vanliga klyschorna som att ”jag verkar vara så bra”, och att ”det är konstigt att jag är singel”. Om det nu är så: backa upp påståendet då!)
Jag tittar på Castaway och känner mig väldigt ensam. Och då handlar den filmen ändå om någon som är skeppsbruten. Hahaha… hehe… hrrm… Ja. 🙁
PS. Tom Hanks och en volleyboll – ändå en bättre kärlekshistoria än Twilight.
För två år sedan genomled jag botten av min psykiska ohälsa. Jag kunde inte sätta mig på pendeltåget till jobbet utan att få panikångest och börja hyperventilera. Jag var övertygad om att jag skulle kaskadkräkas rakt ut, och hur alla passagerare skulle ställa sig i en ring runt mig och spyan, och hånskratta. Sedan skulle en arg sydamerikansk städare skälla ut mig och tvinga mig att torka upp allt, hela tiden under allas hånfulla blickar.
På grund av det här med kräkfobin blev det problem att äta mat bland folk, speciellt på jobbet. Så fort jag åt nånting så blev jag illamående och började fundera kring sannolikheten att bli matförgiftad, och om jag skulle hinna hem innan det bröt ut.
Därför började jag gå i KBT-terapi; jag fick en remiss via vårdcentralen. På samma gång fick jag ganska starka SSRI-tabletter som jag tog i fyra månader. Såhär med facit i hand så hjälpte de inte det minsta, men däremot hade de väldigt bra effekt vad gällde att göra min penis obrukbar. Så dem slutade jag med rätt tvärt.
Efter att ha gått tio gånger hos terapeuten så utvärderade vi det hela. Jag hade fått fylla i en ångestskala före och efter dessa tio gånger; vid första besöket hade jag en fyra på skalan (maxpoäng vet jag dock inte) och efter tio gånger hade jag en tia. Terapeuten gjorde det mycket klart för mig. Vi kan inte fortsätta, för om vi gör det finns det risk att jag börjar tro att terapi inte hjälper och därför skulle få ”farliga hopplöshetskänslor”.
De efterföljande månaderna var det inte mycket att göra utom att hanka sig fram på jobbet, trots ångest. Sakta men säkert började jag kunna äta där. Om än bara en smörgås. Men ändå; framsteg. Jag började kunna åka pendeltåg; först med stora svårigheter. Sedan med små svårigheter. Nu utan svårigheter.
Men hela tiden har ångesten funnits där. Då menar jag ingen panikångest, utan en mycket värre version. En dov molande ångest som sitter i maggropen, och gör att jag känner mig sjuk. Det går inte en enda dag utan att jag känner mig febrig och har yrsel på jobbet. Det svider i ögonen. Jag känner mig slö och har svårt att ta beslut. Bakfull utan att ha druckit en droppe. Jag känner mig sällan stressad, men det är solklara stressymptom. Efter två år börjar det ta ut sin rätt på kroppen. Sjukdomsperioderna duggar tätare och tätare. Det paradoxala är att jag känner att jag gör framsteg på matfronten, och jag märker utan tvekan hur mycket bättre jag kan hantera resorna. Men ändå känns det som att de fysiska ångestsymptomen bara blir värre och värre… och värre.
Som jag skrivit tidigare (här och här) så har jag gått hos en annan KBT-terapeut, via jobbet, sex gånger nu. Vi har ännu inte kommit fram till hur vi ska ”behandla” mig, eftersom jag gjorde det ödesdigra misstaget att nämna kräkfobin. Jag började gå där för att bli av med den fullständigt vidriga självkänsla jag haft i hela mitt vuxna liv, och på samma gång diskutera vad jag ska göra med de fysiska stressymptomen. Själv tror jag att kräkfobin, eftersom den bara är bland folk och vid andra sociala tillfällen, är ett resultat av att jag på grund av självkänslan är enormt rädd för att göra bort mig.
Men så fort jag nämnde kräkproblematiken så var det plötsligt det vi skulle fokusera på, enligt min terapeut. Vilket inte jag hade någon lust med. Men när jag berättade att jag hellre vill jobba på självkänslan så ville inte min terapeut fortsätta. Historien hade upprepat sig. Jag fick till besöket idag på mig att bestämma mig vilken approach jag tycker att vi ska ha. Och idag var jag där, varpå samtalet gick ungefär såhär:
Terapeut: Så… Hur har du tänkt om det vi pratade om sist?
Jag: Jaa… Alltså, jag vill nog försöka jobba på det här med självkänslan. Det känns som det värsta, och jag tror att kräkproblemen härstammar från det.
Terapeut: Okej. *tydligt missnöjd med mitt val* Kan du komma med några konkreta exempel på när du har problem med självkänslan?
Jag: Njae, inte direkt, det är mer en känsla jag har. Jag känner mig dålig. Att andra killar är bättre än jag, speciellt när det kommer till relationer. Andra killar verkar vara större kap än jag.
Terapeut: Okej. Men du sa att din f.d flickvän dumpade dig pga självkänslan och för det här med kräkfobin?
Jag: Nja, kräkfobin vet jag inte. Men på grund av min låga självkänsla.
Terapeut: Hur då?
Jag: Jag fick ångest och blev väldigt bekräftelse-krävande en helg. Och så har det varit även tidigare. Liknande episoder. Jag förstår ju att det tär på förhållandet… Men det är inte bara i förhållanden som det känns jobbigt. Det är liksom problem även innan. Jag kan sitta på en dejtingsajt och se en tjej, och sedan känna att det inte ens är någon mening att jag skriver till henne, eftersom jag vet att hon kommer dissa mig ändå. Jag känner mig liksom som att jag spelar i en annan liga. En sämre liga. Korpen, typ.
Terapeut: Du tror inte att det här med kräkfobin bidrar till den känslan då? För jag tror att många tjejer skulle tycka att det är ett stort problem.
Jag: Jo, men. Ja. Jag känner inte att det är huvudproblemet.
Terapeut: Jadu. Det känns fel av mig att fortsätta den här terapin när det känns som att du inte riktigt är redo. En del av dig vill verkligen lösa det här, men sedan vill du ändå inte utföra de uppgifter som ingår i KBT.
Jag: Jaså? Jag vill inte äta lunch med dig, nej. Jag har inga problem med att göra hemläxor vad gäller självkänslan, men några sådana har du inte kommit med. Det har bara varit fokus på kräkproblematiken.
Terapeut: Jag tror att den är ett stort hinder, och gör att du känner dig dålig.
Jag: Men alltså, jag har haft låg självkänsla i många herrans år. Kräkfobin har jag haft i två.
Terapeut: Men det känns inte som att du är villig att utföra de uppgifter som behövs för att detta ska fungera. Du säger ju att du inte vill skriva till vissa tjejer eftersom du redan ”vet” att de är ointresserade.
Jag: Jo, men det är väl inte samma sak. Jag kan ju inte skriva till tjejer för skrivandets skull, det måste ju finnas något intresse från min sida också?
Terapeut: Att jobba på självkänslan skulle nog innebära att du skulle vara tvungen att skriva till fem tjejer varje DAG, en lång tid framöver. För att bryta dina mönster av att inte skriva.
Jag: Men jag har inga problem med att skriva till folk, men det är ju tankarna som ändå finns där. Varför känner jag att jag inte duger?
Terapeut: Jag tror att man måste lära sig att acceptera dessa tankar. Det vi måste jobba på är att inte AGERA efter dem.
Jag: Jaha… Eh. Ja. Jag hoppades väl nånstans att man skulle kunna jobba på att ändra sina tankemönster. Det klart jag kan skriva till folk, och lära mig att inte kräva bekräftelse när jag känner så, men jag vill ju helst av allt slippa ens känna så från första början. En sån terapi behöver jag nog i så fall.
Terapeut: Hur menar du?
Jag: Ja, en terapi där man kan prata och inte göra så mycket praktiska saker.
Terapeut: Då är nog inte KBT något för dig. Det jag är utbildad till är att exponera för det som verkar obehagligt. Det är inte alla människor som blir hjälpta av KBT.
Jag: *börjar nu bli irriterad på riktigt* Nä. Men det är ju bara det som vården har att erbjuda. KBT eller mediciner. Jag är så jävla trött på detta tjat om mediciner! Det är som att läkarna kommer i byxorna så fort de får skriva ut SSRI till någon. Då är det julafton för dem, liksom.
Terapeut: Ja… Mitt förslag är att du går tillbaka till läkaren och kräver att få byta behandlingsform. Det finns kognitiv terapi och psykodynamisk terapi. Och du torde inte behöva ta mediciner om du inte vill.
Sen tackade vi varandra för sex helt värdelösa timmar tillsammans, och jag gick därifrån mer bedrövad än nånsin. Jaha. Jahapp. Tjolahoppsan-fucking-sa. Då var man tillbaka på ruta ett.
Dags att ringa vårdcentralen imorgon, och vara tillbaka i detta underbara ekorrhjul. Först får man vänta minst en vecka på att få tid hos en läkare. Sen kommer de att säga att jag antingen får ta mediciner, eller vänta i någon oändlig vårdkö medan jag jobbar vidare under konstant ångest. Allt enligt Försäkringskassans rekommendationer. Experterna på hur just jag mår.
Välkommen till svensk psykvård, Daniel!
I morse satt jag på pendeltåget, på väg till det som brukar gå vid namn ”arbetet”. Satt väl och lyssnade på någon Amy Diamond-låt eller så. Efter en stund fastnade blicken på en sån där reklamskylt som hänger ned framför halva fönstret i tåget. Det var läxhjälpsföretaget Studybuddy som gjorde reklam, i form av en ganska söt tös och ett mindre sött barn.
För någon sekund funderade jag lite. ”Hmm, man kanske borde anlita Studybuddy, om det kommer sådär fagra damer och hälsar på.”
Sen kom jag på mig själv. Och då menar jag alltså med betoning på ”på” och inte ”kom”, det hade varit märkligt annars. Jag kom på mig själv med vad jag precis hade tänkt. Att jag på fullaste allvar övervägde tanken att anlita ett företag som hjälper skolbarn med läxor, med någon slags baktanke om samlag.
Ibland blir jag så trött på dessa okristliga tankar. Ska man nöja sig med en så simpel förklaring som att jag är man och kokar över av testosteron? Nja, jag vet inte.
Förmodligen är jag bara sjuk i huvudet. *colgateleende och tummen upp*
Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
