Nu tänkte jag gå och lägga mig. Om jorden har gått under när jag vaknar så vill jag bara passa på att säga: Vi ses i helvetet, allihopa! 🙂
Den här dagen har varit så överjävlig att jag vid flera tillfällen velat antingen peta ut mina egna ögon eller bara skrikande hoppa ut genom ett fönster. Utan att vara alltför ingående så var det kaos på jobbet, vilket ledde till folkstorm, vilket i sin tur ledde till att jag blev totalt shell shocked och bara satt och vaggade i ett hörn.
Men dagen flöt på i någon form av takt, och när jag kom hem var jag tvungen att gå på posten. Och… Alltså… Jag har aldrig varit med av dess like i kö-väg! Det var som att hela Stockholm skulle hämta ut sina julklappar från det senaste seklet, just idag! Kön var så lång att den började halvvägs till kassan (posten ligger inne på Coop).
Även det kunde jag dock genomlida. Men det var på vägen från de s k ”snabbkassorna” (som i själva verket tar dubbelt så lång tid pga utvecklingsstörda maskiner som inte kan läsa av en streckkod förrän den ligger på NANOMETERN korrekt mot lasern) som det riktigt jobbiga hände. Jag blev uppraggad av en säljare, och inte på ett bra sätt.
Han: HALLÅ DÄR! Vill du ha en gratis lott?
Jag: Va?
Han: Vi bjuder på en gratis lott?
Jag: Näää… Jag vill mest komma hem nu.
Han: Jo! Du FÅR en gratis lott alltså!
Jag: Jaha. Okej. Eh.
Sen drog han med mig till ett litet bord, och redan här kände jag att jag hade blivit lurad. Det här var ingen gratis lott. Det var en gratis lott med motkrav.
Han: Känner du till Miljonlotteriet?
Jag: Ptja, lite.
Han: Vi håller på med en kampanj för en vit jul för alla barn. Vet du vad vit jul innebär i sammanhanget?
Jag: En alkoholfri antar jag.
Han: Exakt! Inga föräldrar som dricker och sånt.
Jag: Ja.
Han: Skrapa nu.
Jag: Alltså, jag…
Han: Se, jag skrapar åt dig! …
Jag: *ser på medan han skrapar fram tre 40 kr-vinster åt mig*
Han: Vann du nåt?
Jag: Ja, tre 40 kr. *fruktansvärt oengagerad*
Han: ÅH HERREGUD! DU VANN JU! GRATTIS MANNEN! *ger mig en high five*
Jag: Jaså. Men det gör väl alla antar jag?
Han: *svarar inte på frågan* Wow, du vann verkligen. Grattis! Bor du i Huddinge också?
Jag: Ja.
Han: WOW! Då vinner du ett bonuspris! Helt sjukt, det är bara tre personer som vunnit idag!
Jag: *vill gå därifrån*
Han: Nu behöver jag bara att du fyller i den här blanketten, så behöver du bara betala 49, 89 eller 249 kr här.
Jag: Nej alltså…
Han: Du vinner varje gång! Du får prova på en månad och är garanterad att vinna!
Jag: Nej, jag vill inte.
Han: Vill inte? Vadå vill inte?
Jag: Jag vill inte ha med sånt här att göra.
Han: Vill du inte hjälpa barn till en vit jul?
Jag: *orkar inte argumentera* Nej.
Han: VA?! Struntar du i barnen?
Jag: Ja, alltså… Ja. Jag har mina egna problem, jag orkar inte med detta.
Han: Vad pratar du om mannen?! Skämtar du med mig?
Jag: Tack för din tid, men nej. Hejdå!
Sen gick jag. Säljare alltså. Jag vet att det bara är ett jobb, men deras dåliga rykte är ibland väldigt befogat.
Märklig situation. Jag tittade på ett Vänner-avsnitt på femman. Ross skulle bli pappa för första gången (det var ett tidigt avsnitt), och gick runt med en personsökare som skulle pipa när det var dags.
Jag fortsatte titta, och inom kort började sökaren att högljutt att pipa, varpå Ross uppspelt proklamerade att det hade börjat. Serien bytte scen, men pipandet slutade inte. Jag förstod ingenting. ”Satan vad den piper högt” tänkte jag. Sen insåg jag att det var min egen timer som pep, eftersom pizzan jag tio minuter tidigare stoppat i ugnen nu var färdig.
Jag håller förmodligen på att bli senil.
SOM NI HAR LÄNGTAT! Right? … Right? Hallå?
Hår: Relativt nyklippt. Från början blev jag väldigt missnöjd då håret var längre än det brukar vara efter en klippning, och dessutom var det så fullt av gelé att det mest liknade någon sorts tuppkam. Men efter lite tillrufsande medelst mina händer så blev resultatet ändå ”helt okej”.
Leende: Mycket märkligt, nästan perverst. Det vittnar även falskt om att någon sorts lycka bor djupt inuti denna späda manskropp.
Rock: Tillhör de få märkeskläder jag äger, det är en äkta Hugo Boss. Javisst. Fint ska det vara. Att insidan sen ser ut som Luffare 2000, det talar vi tyst om.
Skjorta: Nästan lika fint, kommer från Mr Price, en lågprisbutik i Sydafrika.
T-shirt: Blå, och inköpt på Dressmann. Jag tror att det var tre för 199 eller så.
Accessoarer: Passerkort från jobbet. Julmust från Apotekarnes, via Espressohouse. Smörgås med ägg och kaviar, från Espressohouse. Den sistnämnda – möjligen i kombination med musten – blev jag sedermera illamående av. Men i skrivande stund ännu ingen kaskadkräkning.
Byxor: Slitna jeans från vad jag tror är Lee. Jag orkar inte kolla eftersom märket sitter bak.
Skor: Mina Converse som nu börjar bli något alldeles fruktansvärt slitna. Dessutom har det uppstått hål i närheten av lilltån på båda skorna. Jag drar slutsatsen att jag har muterade lilltår.
Idag satt vi på jobbet och diskuterade ord vi tycker är äckliga. ”Kuk” tyckte en kvinnlig kollega var äckligt. ”Geggveck” sa jag. Efter det kunde hon inte ens titta på mig, sa hon.
Idag insåg jag hur fruktansvärt socialt skev jag kan vara ibland.
Jag satt på pendeltåget på väg hem, lyssnandes på avsnitt 111 av Filip och Fredriks Podcast, när någons högljudda hostande plötsligt fick all min uppmärksamhet. Det var en gubbe av semi-uteliggartyp, som nästan skrek medan han hostade.
När han slutat vråla fastnade blicken på en tjej som satt vid fönstret, strax bakom honom. Jag brukar tycka att det är lite småroligt (eller tja, en väldigt passiv form av rolighet, det är inte direkt som att det är något jag gör på fredagkvällar för att ha kul) att iakta folk. Den här gången började dock tjejen att titta tillbaka. Och lyfte på ögonbrynen. Och drog på det största leende jag sett sen jag tittade på katt-videos på youtube senast.
Jag lyfte på ögonbrynen och log tillbaka, nästan helt reflexmässigt. Det var en ganska härlig och bekräftande stund, i de få sekunder den pågick. Det var sen mina aspergerska drag tog över. Jag tittade bort, och kände hettan sprida sig över hela ansiktet. Sedan stirrade jag mig omkring ett tag, som om jag precis varit med om nånting fullständigt makalöst.
Plötsligt insåg jag att inte kunde titta tillbaka på tjejen. Jag vet inte ens varför. Jag kan inte påstå att jag kände något sexuellt intresse av henne, och hade hon inte märkt mig hade jag säkert kunnat sitta ganska länge och bara betrakta henne – av ren tristess. Men nu hade hon sett mig, och tittat tillbaka. Då gick det inte längre. Så till följd av detta låtsades jag somna.
Ja, jag låtsades somna! Herregud, hur patetiskt är inte det? Sen blundade jag resten av resan, tills hon gått av.
Alltså… varför reagerar jag såhär?
Kollega 1: Vi brukar ha dopp i grytan på jul.
Kollega 2: Usch, det låter inget vidare.
Kollega 1: Jorå, det smakar ju julskinka.
Kollega 2: Det smakar ju mest salt.
Jag: Som flick… ehem… sa.
Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
