Idag insåg jag hur fruktansvärt socialt skev jag kan vara ibland.
Jag satt på pendeltåget på väg hem, lyssnandes på avsnitt 111 av Filip och Fredriks Podcast, när någons högljudda hostande plötsligt fick all min uppmärksamhet. Det var en gubbe av semi-uteliggartyp, som nästan skrek medan han hostade.
När han slutat vråla fastnade blicken på en tjej som satt vid fönstret, strax bakom honom. Jag brukar tycka att det är lite småroligt (eller tja, en väldigt passiv form av rolighet, det är inte direkt som att det är något jag gör på fredagkvällar för att ha kul) att iakta folk. Den här gången började dock tjejen att titta tillbaka. Och lyfte på ögonbrynen. Och drog på det största leende jag sett sen jag tittade på katt-videos på youtube senast.
Jag lyfte på ögonbrynen och log tillbaka, nästan helt reflexmässigt. Det var en ganska härlig och bekräftande stund, i de få sekunder den pågick. Det var sen mina aspergerska drag tog över. Jag tittade bort, och kände hettan sprida sig över hela ansiktet. Sedan stirrade jag mig omkring ett tag, som om jag precis varit med om nånting fullständigt makalöst.
Plötsligt insåg jag att inte kunde titta tillbaka på tjejen. Jag vet inte ens varför. Jag kan inte påstå att jag kände något sexuellt intresse av henne, och hade hon inte märkt mig hade jag säkert kunnat sitta ganska länge och bara betrakta henne – av ren tristess. Men nu hade hon sett mig, och tittat tillbaka. Då gick det inte längre. Så till följd av detta låtsades jag somna.
Ja, jag låtsades somna! Herregud, hur patetiskt är inte det? Sen blundade jag resten av resan, tills hon gått av.
Alltså… varför reagerar jag såhär?
2 kommentarer
Jag brukar också låtsas sova ibland när jag vill undvika kontakt med människor. Fånigt men det hjälper?!
Faaaast…. Det där skulle väl typ kunna hända vem som helst? Asså det är ju inte aspigt av dig att reagera med att bli förvånad/blyg när någon gör något oväntat (drar på värsta supersmajlet) mot en. Just eftersom du typ inte är världens mest sociala prick heller (vad jag förstått) blir det ju rätt naturligt att tycka det var lite jobbigt. Vem som helst skulle nog ha svårt att tolka hennes leende, vi bor ju liksom i sverige där den normala reaktionen när man möter någons blick är att typ bara titta bort eller se sur ut. Såå… Jag vet inte. Göra fågel av en fjäder?