Kom att tänka på en episod från förr. Kalla det en flashback vettja.

När jag gick i andra klass, och således var 8-9 år, hade vi veckoenliga uppträdanden på skolan. En klass fick varje fredag anordna en show, och så turades klasserna om att hålla i det hela. Showerna bestod inte av särskilt dekadenta saker, utan mest små sketcher och sånguppträdanden.

När det var vår tur ställde jag och fyra kompisar upp med en mim-version av Europe – The Final Countdown. Min kompis Tomas var Joey Tempest, och jag var keyboardisten. Det passade mig bra. Vi spelade inför de andra klasserna, och jag tyckte nog att det var ganska så skoj. Det här utspelade sig nämligen på den tiden då jag inte visste innebörden av orden ”scenskräck” och ”kaskadkräkas inför hela skolan”.

Sen gick det några veckor, innan Tomas berättade att Småstjärnorna sökte efter nya medverkande. För er lite yngre personer så var Småstjärnorna ett underhållningsprogram som gick på 90-talet. Det var barn-versionen av Sikta mot Stjärnorna. Och nej, minns ni inte Småstjärnorna så lär ni inte minnas det heller. Men Sikta mot Stjärnorna var en föregångare till Idol, fast poängen var att alla tävlande var utklädda till den de skulle framföra en låt av, och skulle då försöka likna originalartisten som möjligt. Lasse Holm var programledare, och hade skrivit titelmelodin själv. Han sjöng alltid med i de sista orden, precis i början av programmet.

Hur som helst. Vi ansökte och kom med! Så… ja. Jag vill absolut inte sitta här och SKRYYYYTA eller nånting, men… Ni läser en text skriven av en person som i princip varit med i Småstjärnorna.

”I princip” betyder i det här fallet att vi kom till första audition. Jag skäms fortfarande när jag tänker tillbaka på hur vi övade inför den där auditionen. Jag stod hemma i vardagsrummet och spelade låtsas-keyboard på soffans armstöd. Ibland känns det som att man totalt saknade omdöme när man var liten. Och ändå framstod jag säkert som coolare då, jämfört med nu.

När auditiondagen kom åkte vi in till TV4-huset, fyllde i lite blanketter, och fick sen sätta oss i ett stort rum tillsammans med alla andra artister. När audition-ledaren kom upp på scenen lade jag ribban på en gång, genom att uppspelt skrika ”Hola! Hola!” (detta på grund av att jag sett någon reklam för ostbågar, där de gjorde så – jag visste inte vad det betydde). Jag har ingen aning om varför. Han började då prata spanska med mig, och sade väl förmodligen ”como estas” eller nåt sånt. Jag fattade ingenting, och blev röd som en liten tomat. Och det var där och då jag blev tystlåten för resten av livet.

Sen gick vi fram och framförde vårt nummer, och åkte hem. Efter några veckor fick vi ett standardiserat brev-svar, där det stod att vi vi hade varit världens bästa låtsasartister och bara varit såååååååå nära att komma med, men tyvärr inte gått vidare den här gången. Jag tror att jag gick in på mitt rum och grät lite, men jag minns inte helt säkert.