Jag tänkte först berätta det här via videoblogg, men eftersom iPhones videofunktion är så groteskt inzoomad hade det bara blivit ett enda stort skägg (som för övrigt snart kommer rakas bort). Så jag beslutade mig, efter att ha spelat in en version och sedan betraktat mitt misslyckande, att skriva det i text istället. Åtminstone till stor del.
För några år sedan var jag på väg till jobbet per pendeltåg, precis som vanligt. Det var vinter och enormt trångt på tåget; så trångt att man fick stå så nära att man i princip torrjuckade varandra.
Mitt i detta kaos hade jag spanat in en person av det täcka könet, som jag ville imponera på. Detta uppnåddes genom att spela Rammstein på ganska hög volym. Meningen var väl någonstans att hon skulle höra vilken tung musik jag lyssnade på, bli blixtförälskad och bara slita av sig kläderna i ett enda ryck.
Mitt under ”Tier” knackade det på axeln. Där stod en riktig Stockholms-brat. En sån där som ni icke-stockholmare tror att alla stockholmare är. Människan sa följande; jag citerar:
Slut citat. Och hela vagnen hörde alltsammans.
Till följd av detta fick jag såna skamkänslor, och sådan ångest på grund av det, att jag var tvungen att kliva av tåget. Det kändes som att jag skulle svimma. Jag skulle av två stationer senare, men fick gå av och ta tåget efter.
Herregud, vilka saker man minns ibland. Jag minns knappt vad jag gjorde igår, men saker från när jag var fem år, det minns jag minsann. Klassisk demens.
