Kategori

Livet

Kategori

Sånt där allmänt som händer i den unge Werners liv.

Livet

Jag blev precis gammal

Inga kommentarer

Ofta är det här med ålder en långsam historia. Man är ett berg som genom eoner av erosion vittrar sönder. Eller något. Men poetiskt lät det. Eller kanske inte ens det. Fuck you! Ni är inte min riktiga pappa! *smäller i dörren och gråter på sängen*

Så var det i alla fall inte idag. Jag kunde faktiskt säga exakt när jag blev gammal. Jag gick direkt från ungdom till gammal, utan att passera vuxen. Det hela hände när jag skulle nedför pendelstationens trappor. Grabben framför mig åkte längsmed barnvagnslisten. Själv gick jag ner. Samt höll i räcket.

Läs mer
Livet

Tecken #439…

2 kommentarer

… på att jag antingen håller på att bli gammal eller utveckla Alzheimers visade sig idag. Jag köpte lunch på det lokala fiket, där jag köper lunch flera gånger i veckan. Inga konstigheter alltså.

Köpte mig en redig macka och skulle sedan betala den, som så många gånger förr. Stack ner kortet i läsaren, som så många gånger förr. Men idag tog det emot. Jag fick forcera ner kortet. Dessutom kändes det som att det gick ner något djupare än vanligt, jag vet inte riktigt varför.

Det sämsta var nog att kortläsaren inte reagerade överhuvudtaget. Det hände ju ingenting! Jag skulle precis säga ”Vad faan vad den var trög” när jag insåg mitt eget misstag.

Daniel Werner, mental ålder 83, hade med våld tryckt ner kortet uppochned.

Läs mer
Livet

Fördrömning

2 kommentarer

I morse uppstod lite märklig stämning i det Wernerska residenset.

Jag vaknade ovanligt utvilad, under mina två täcken (jag ligger under det ena och kramar om det andra när jag ska somna – extremt löjligt förmodligen). Alldeles tyst var det i lägenheten. Och utanför. Uh-oh. Tittade på klockan och såg till min förskräckelse att klockan var kvart i tolv! Jag hade försovit mig!

Strax började jag dock fundera lite. Jag skulle jobba idag. Varför har ingen ringt mig? Varför har ingen SMSat? Varför har ingen saknat mig? Jag föll tillbaka i sängen och gjorde mig beredd att höra av mig till jobbet när jag plötsligt… vaknade. Och tittade på klockan. Hon var 06.00. En timme innan klockan skulle ringa.

Det var en underbar morgon.

Läs mer
Livet

Allt klär en skönhet

6 kommentarer

Stort antiklimax idag. Stort.

Här har jag, under flera veckor, gått och samlat ihop till ett gediget semesterskägg, i tron om att det ser förjävligt ut. ”Kan vara en kul grej”, tänkte jag då jag lade ifrån mig trimmern senast. Jag tänkte inte en sekund på att det faktiskt skulle se okej ut, utan jag var helt inställd på att det skulle vara svinfult och föra tankarna till kakmonstret i Mupparna. Eller ännu värre, Alexander Bard.

Jag tänkte inte mer på den saken. ”Äh, jag rakar bort det nån dag i veckan” gick tankarna medan jag spankulerade gatan ner.

Sen var jag på möte på jobbet idag, varpå min chef plötsligt sa att skägget klär mig. Att skägget klär mig! Han var inte ens ironisk. Eller så var han det, men då talar han Ironi 2.0 – ironin som är så ironisk att den låter ärlig. Hur som helst blev jag ganska paff.

Jag lär nog fortfarande raka mig ganska snart, dock. Skägget kliar. Det känns som att ha en yllekofta i ansiktet. Jag önskar att jag hade fina strån i ansiktet, som lägger sig där man vill och som känns som pälsen på en kattunge. Men icke. Istället har jag välsignats med svinborst, där hårstråna är tjocka som trädstammar och har hullingar.

Läs mer
Livet

Jag hatar matkoma

1 kommentar

Man kommer hem, med mängder av smarta idéer på saker man ska göra. Peppad. Sugen, rentav. Vilken energi man har!

Sen äter man middag, och när den är uppäten har energin förbytts till äcklig matkoma. Så då spenderar man istället kvällen med att sitta i soffan och glo på gamla repriser av Masterchef eftersom man inte orkar byta kanal. Sen sitter man bara där, och låter ögonen långsamt öppnas och stängas som ebb och flod.

Läs mer
Livet

Barnvagnar, denna urbana terror

10 kommentarer

I morse, när jag skulle kliva av pendeln, så gick inte det så bra. Det var alldeles smockfullt med folk, och en tant med barnvagn hade taktiskt nog ställt sig mitt i dörren och planerat att komma in med vagnen innan nån annan fått kliva av. Jag funderade på att gå fram till henne, klappa henne på huvudet, och ge henne en kaka. Sånt intelligent tänkande måste ju premieras liksom.

När jag sedan, 9 timmar senare, stod och väntade på pendeltåget hem uppstod barnvagnssituation nummer två. En annan tant kom gående mot mig, då hon lokaliserat någon vän till henne som stod bakom mig. Jag kände att det var på gång. Jag tittade på tanten. Tittade på barnvagnens hjul. Såg att kursen var alldeles för snäv; det här skulle inte gå. Men ändå vägrade jag att flytta på mig. ”Jag stod faktiskt här först”, tänkte jag grinigt. Och det var inte så att jag tog upp mycket plats direkt, utan jag stod i ett litet hörn av kurens utsida.

Mycket riktigt. BUMP, och så hade barnvagnen rullat över min ena fot. Inte ens en reaktion från tantens sida. Jag övervägde att gå fram och antingen stämpla henne på foten, fisa henne i ansiktet, eller göra en ful min så att barnet i vagnen börjat skrika. Nåt straff skulle hon ju ha, tänkte jag. Men jag lät bli. Jag är en sån god människa.

Kan man bannlysa dessa hemska krigsmaskiner på nåt sätt? Förbjuda dem i alla offentliga sammanhang? Tvinga föräldrar att vara hemma med sina barn tills ungarna själva kan gå?

Läs mer
Livet

Hur tänkte jag nu?

9 kommentarer

Okej… Nu har jag tydligen beställt en sak på nätet. Kanske ett litet impulsköp, men ändå något jag velat ha ett tag.

Jag har köpt ett hantelset. Två hantlar á 18 kilo vardera. Jättebra. Jättekul. Nu ska Daniel Werner bli biff, minsann. Stå framför spegeln och lyfta skrot, alldeles naken. Slicka sig om munnen medan man blottar de blänkande och alldeles översvällande musklerna… Eh. Ja. Nämen, ja, det verkar ju finemang på alla sätt.

Ett litet ynka yttepytte-problem bara. Hur i helvete ska jag få hem paketet?! HERREGUD! Det kommer att levereras till ICA, typ en kilometer bort. Hur ska jag lyckas bära hem 36 kilo (tur att det finns miniräknare) för egen maskin, en fruktansvärd kilometer?! Jag har burit hem saker förut, så jag vet. Det tyngsta var säkert halva den här vikten, och bara det var hemskt nog.

Jag får beställa taxi eller nåt. Sätta mig i baksätet med min vidriga last, och be att få köras hem. Sen får jag väl be om något slags mirakel för att få upp paketet för trappan. När jag väl är framme lär jag väl inte behöva träna något mer.

Läs mer

Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27

Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
Ladda mer