Det har varit påsk. Jag hade förberett ett riktigt kanoninlägg, men så blev jag så deppig över hela den här feministgrejen och tappade lusten. Men nu är lusten någotsånär återfunnen. Här är inlägget!

På påskdagen, dvs i söndags, skulle jag åka in till stan och träffa pappa och farmor. Då såg jag ut såhär.

Ganska rejält skäggig, och med ett mongolidt minspel som beror på att jag hade solen i ögonen.

Jag åkte tunnelbana för första gången på länge. Jag har inte varit inne i stan på flera månader, det är ju rätt sjukt bara det. Inte konstigt att mitt liv känns torftigt när jag bara pendlat mellan lägenheten och jobbet. Hur som helst, jag satt bredvid en tant som var iklädd en hel pudel. Det var lite obehagligt.

Väl framme hos farmor var det dukat bord. Jag föråt mig på ostar och vad jag tror var grekiskt lantbröd.

Här sitter vi och äter, allihop.

Pappa visade mig en lerskulptur han gjort som ung, som nu stod hemma hos farmor. Alltså… Skåda mästerverket! Om jag någonsin ska ärva något så ska det bli den här. Sen ska jag ta den till antikrundan, få den värderad till ett sjuttonsiffrigt belopp, men aldrig nånsin sälja den.

Blir faktiskt lite tårögd när jag tittar på figuren. Är den inte en klockren metafor för människans utsatthet och tillkortakommanden i en hotfull värld? Va? Är den inte det?!

Sen tog jag bussen hem. På sätet framför mig satt en tant, och jag spenderade exakt hela resan (36 minuter) med att fundera var jag kände igen henne från. Jag fick en isande känsla av att det varit i ett negativt sammanhang. Till slut kom jag på det. Postens företagscenter. Hon var tanten som sa åt mig att köpa blommor till Dorthe, den där gången hon fick bära hem alldeles för tunga paket därifrån.

Det gjorde jag för övrigt också. En hel ros kom jag hem med. Det var tider, det.