Ångesten som endast kan orsakas av att ha ätit en alldeles för stor semla.
Jag brukar inte bry mig om vad jag äter (som ni vet), men… det var en STOR semla.
Idag var jag på posten, och var med om något som för evigt kommer att kallas ”Det stora Paketskickandet 2012” i historieböckerna. Jag hade nämligen hela fyra stora paket att skicka, eftersom jag sålt saker på Tradera.
Nägra sekunder efter att jag ställt mig först i kön så kommer det en farbror dit och skulle hämta ett paket. Snäll som jag är så lät jag honom gå före. Sedan började jag radda upp paketen, medan tjejen i kassan (inte den hemska enögda troglodyten som jag berättat om tidigare) började knappa in dem i datorn. Jag hade nått ”the point of no return”. När tjejen väl börjat knappa så gick det inte att avbryta, och alla andra kunder skulle vackert få vänta.
Snart började det – trots min tidigare goda gärning mot farbrorn – hopa sig människor bakom mig. Ett dämpat sorl började antydas. Irriterade röster, indiskreta suckar. Det var då jag tänkte vara lite fyndig, och det gick ju precis som det brukar.
Jag: Um… Finns det nåt skyddsprogram man kan ta?
Hon: *lutar sig fram och lägger pannan i veck* Vadå?
Jag: Ja, du vet… Nåt slags skydd. Skyddad identitet eller något.
Hon: Eh…?
Jag: Med tanke på dem bakom mig. De vill väl mörda mig nu.
Hon flinade lite, men jag såg på henne att hon inte fattade vad jag pratade om. För henne var jag bara en av den aldrig sinande strömmen kunder som kommer dit och pratar strunt.
Jag köpte lite olika snacks från USA, av ren nyfikenhet hur detta skulle kunna tänkas smaka. Och det skulle jag ju inte ha gjort. Ikväll har jag ätit:
- Skittles, detta godis som alla talar så varmt om.
- Några amerikanska ostbågar från Burger King. 103% ost!
- Svartpepparchips som nån stackars hillbilly i staterna har friterat i en hink.
Nu har jag nog fått någon slags allergisk chock. Det svider på tungan och bränner i halsen. Antingen det eller så håller jag på att bli sjuk (att människan inte är gjord för att blanda ovanstående saker kan det förstås också vara). Det känns som att tungan svullnar upp. Snart går det väl inte att andas längre. Ögonen ploppar ut. Jag får spontan sädesavgång. Fradga rinner ur mungipan. De sista dödsrosslingarna letar sig ur mina kvarvarande håligheter.
Och det är ju lite spännande att jag väljer att blogga om det hela, istället för att typ ringa efter ambulans.
Hår: Busigt rufsigt som åstadkommits genom att yrvaket dra ena handen genom det.
Skägg: Kanske en vecka eller två gammalt. Stadiet efter ”tredagarsstubb”, men innan ”luffare”.
Ansiktsuttryck: Mycket märkligt.
Tröja: Någon sorts munkjacka, kanske från H&M? Inte tusan minns jag sånt.
T-shirt: Nåt billigt helvete ála ”jag har ingen aning”.
Jeans: Från JC, efter att ha bett expediten hitta några som liknade de jag redan hade. Här lever man farligt!
Det här inlägget har ingenting med hjul att göra. Men ibland när jag är ute och far och kommer på nånting jag borde blogga om, så bloggar jag från telefonen. Och där orkar jag inte skriva så mycket, utan skapar istället ett utkast som jag döpt till lite bokstäver på måfå. iPhonen rättade dock mina måfå-bokstäver till ordet ”hjul”. Så nu vet ni det.
Hur som helst. I morse fick jag en hypnopomp hallucination. Det kan man få i det där stadiet där man precis vaknat och inte riktigt vet var man är någonstans. Själv hade jag precis drömt att jag jobbade på Aftonbladet (hu!) och hade jobbat natt. Jag hade tydligen varit utomlands och gjort ett reportage.
Så när jag vaknade så tänkte jag instinktivt att jag skulle skicka ett SMS till min chef och informera att jag tar kompledigt idag, eftersom jag hade haft nattskiftet och precis lagt upp ett reportage om Tyskland. Det var en jävla tur att det SMSet inte gick iväg.
Fy fan. Jag har det inte lätt alltså.
Igår tvättade jag kläder, och efter en stunds malande i den där maskinen var det klart och jag hängde upp det på tork i stället ovanför badkaret. Problemet var bara att jag skulle duscha i morse. Det gick ju inte, med den fortfarande småblöta tvätten hängandes i ansiktet. Så då fick jag stå krökt i duschen, med benen vitt isär för att spjärna emot eventuellt halkande. Ett tag gick jag nästan ner i spagat i badkaret. Det måste sett väldigt märkligt ut.
Det hade inte blivit roligt att förklara för ambulansmännen hur jag fastnat så, om det behövts.
Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
