Kategori

Livet

Kategori

Sånt där allmänt som händer i den unge Werners liv.

Igår, på pendeltåget hem, satt det tre fjortiskillar och drack alkohol. De tjoade och tjimmade. ”PANG” lät det plötsligt. Jag ryckte till och tittade vad det var, och såg att en ölflaska åkt i marken och nu rullade mot ett hörn vid dörrarna. Jag knöt näven i fickan, men det var inte som att jag hade gått fram och skällt ut dem.

Nåväl. Jag tänkte inte mer på saken. Förrän efter några minuter, då det inträffade en sak som skulle få mig att visa ett oanat hjältemod. Flaskan som tidigare rullat runt hade nu fastnat precis vid dörren, så den gick inte att stänga. Jag satt och tittade på hur pendelföraren förtvivlat (antar jag, han eller hon satt ju i sin kur så jag såg ingenting, men jag kan ju ana hur denne slet sitt hår i stor ångest) försökte stänga dörrarna och fortsätta färden mot mitt hem. Men icke.

Till slut gick jag fram och tog bort flaskan, kastade ut den på perrongen, varpå dörrarna stängdes och vi började rulla vidare. Jag gick och satte mig igen, och väntade nästan på applåder (som aldrig kom). Och det var då jag kände det. Det som Karl-Bertil Jonsson så vackert säger på julafton.

”Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse, och är den grund varpå samhället vilar.”

Torsdag: Köper hem en massa frysmat som kan vara bra att ha, exempelvis ett storpack pasta carbonara, några paket kyckling i svampsås som jag tycker är så gott, och som extra lyx ett paket glassbåtar.

Fredag: Kommer hem och upptäcker att någon jävla idiot, troligen en gravt sinnesförvirrad ung man i 25-årsåldern, har glömt att stänga frysdörren sedan middagen kvällen innan. Resultatet blir att frysen stått halvöppen i ungefär ett dygn, och maten förstörd. Det som varit förpackat tillräckligt väl ser nu ut som påsar med någon slags avföring, och det som inte varit lika lyckligt ligger som en stor sörja på det nedersta hyllplanet.

Solen skiner och fåglarna kvittrar. Jag är ute och spatserar bland folket i den lokala gallerian. Ni vet, ser till byborna lite. Jag kanske är på väg till någon spelbutik, för att där stå och smeka diverse fodral. Eller så ska jag gå och köpa en hamburgare. Eller så går jag bara runt och pekar på människor på måfå och låtsas att jag känner dem. Allt är frid och fröjd.

Men det är då den kommer. Tanken som får det att isa i hela min stackars lekamen. Tanken som skulle kunna få även den manligaste av machomän att darra som en liten kastratpojke.

Har. Jag. Gylfen. Öppen?

Panik. Jag fortsätter att gå, men tänker hela tiden på statusen i de nedre regionerna. Jag kan inte heller kontrollera saken genom händer och fingrar, för då kommer alla som ser det att tro att jag har fått penis-skabb. Detta är ett av vår tids stora problem, anser jag. Inte finns det några oskrivna regler om hur man går till väga heller. Vad säger Magdalena Ribbing?

Jag brukar inte tycka att saker jag gör är särskilt pinsamma. Alltså, de ÄR pinsamma, men jag tycker att… ja, jag har vant mig helt enkelt.

Men häromdagen kom jag att tänka på en liten episod, som jag tycker är riktigt pinsam. Där man kan säga att jag gjorde bort mig, och inte fattade nånting förrän långt efteråt.

Det hela utspelade sig för några år sedan, när jag var anställd på mitt förra jobb. Företaget var en ganska känd teleoperatör, som precis hade slagits ihop med en ännu större teleoperatör. Vår kundtjänst hade då flyttat till norrland, och således hade jag plötsligt fått ett gäng nya kollegor. Inom några månader började det talas om någon slags kickoff där uppe i Tjotahejti. Vi ”tekniker” från Stockholm skulle åka upp till callcentret, och dricka hembränt med vildarna från norr.

Själv hade jag börjat prata med en tjej som jobbade där. Hon hade väl frågat om någon felanmälan som jag haft hand om, och så hade vi börjat snacka om ditt och datt. Och det var alltså då jag gjorde det. Jag ställde frågan om det var okej att jag sov hos henne under norrlandsbesöket.

Konstig stämning uppstod. Jag må ha lättare Aspergers när det kommer till relationer, men jag borde ha insett att man inte kan fråga så utan att det tolkas som att man vill ligga med den stackars flickan. Det var inte alls så jag menade. Eller… jo, visst fanns det en del snaskiga baktankar, men det var inte som att jag utgick från någon vidare succé. Jag ville mest ha nånstans att bo,och jag tyckte att hon var trevlig nog.

Det slutade med att jag inte åkte med upp överhuvudtaget. Och det tog säkert ett år innan jag insåg min fadäs.

Inte för att nämna några namn eller så…

Men ponera att ni läser i nyheterna om hur en ung man har gnidit sin kropp mot en äldre man på bussen. Den äldre mannen har oskyldigt suttit vid ett fönster i bussens bakre del, och där blivit antastad av den yngre mannen genom att denne satt sig bredvid och sedan inlett själva gnidandet. Den äldre mannen har sedan känt sig kränkt, varpå den yngre mannen ställts inför rätta. Ponera sedan att rätten velat göra ett exempel av det hela, och dömt den yngre mannen till ett helt gäng med år på Kumlaanstalten.

Ponera det, men låt mig bara säga detta: Det var inte meningen som något sexuellt. Gubbjäveln satt ju så brett med benen att jag fick sitta med halva skinkan på mitt säte. Jag försökte bara trycka in honom.


Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27

Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27