Jag var hos mormor idag, och hittade mitt gamla studentfoto. Självklart delar jag med mig av härligheten. Jag kan ha lagt till några diskreta effekter på bilden, men på det stora hela är den oredigerad.
Sådär ja, då var det som om ingenting hade hänt. Så att säga.
En liten episod utspelade sig. Dorthe skulle komma kl 14.00, och då var tanken att jag skulle vara långt därifrån. En sisådär tjugo i började jag bege mig, och eftersom jag nu ändå skulle ut så passade jag på att slänga lite sopor. En kartong med Webhallen-emballage, papper och annat bråte i, som skulle till grovsoporna, och så en plastpåse med matrester och en krossad mugg i, som skulle till det vanliga soprummet. Och nej, jag krossade inte muggen för egen maskin, i ett raseri över att jag har för få läsare av bloggen, utan det var faktiskt diskmaskinen som råkade vara lite för våldsam.
Jag placerade plastpåsen ovanpå kartonglasset, och drog alltsammans som värsta bagladyn. När det hela skulle över tröskeln vid ytterdörren började påsen längst upp att kapsejsa. Jag kastade mig mot den, men för sent. KRAAAASCH lät det, och påsen var i backen, och på något sätt hade jag lyckats skära upp hela långfingret på kuppen. Jag antar att den trasiga koppen var inblandad. Blodet forsade. Nej, inte ”hypokondrisk-man-forsade”, utan det FORSADE verkligen.
”Aaaaaaaaj faan” skrek jag så det ekade i trapphuset, eftersom jag stod med halva kartongen utanför lägenheten och andra inuti. Mycket irriterad och stressad, och med blodet rinnande längs underarmen, sprang jag in igen, stängde ytterdörren så att inte Salahuddin mitt i allt skulle se sin chans att rymma, och letade efter någon form av plåster. Allt skedde under mängder av både svordomar och könsord.
Inom kort var plåstet på och jag var iväg. Efter att ha plockat upp muggskärvorna från hallen, släpat ut kartonger och påse via hissen och ut genom porten, låtit bli att mitt i ilskan strypa två barn som undrade vad jag skulle göra, slängt kartongen i grovsoporna, gått med påsen till soprummet, insett att jag glömt nyckeln i låset till grovsoprummet, svurit, gått tillbaka och hämtat nyckeln, och slutligen slängt soppåsen så var allting äntligen klart. 13.55 stod klockan på. Jag hade undkommit med blotta förskräckelsen och ett långfinger som troligen aldrig kommer att kunna spela dragspel något mer.
Sen gick jag och tröståt en glasstrut, kraftigt självömkande. Se själva.
Idag ska mitt ex, kodnamn Dorthe, komma och hämta det sista av hennes grejer. Jag har vackert ställt fram det jag kunnat hitta i hallen. Själv ska jag befinna mig i nån park och äta glass tills hon SMSar att det är säkert att komma hem. Extremt moget av herr Werner, men så får det bli.
Vad ironiskt det hade varit om jag träffar mitt livs kärlek i den där parken.
Haha, jag kom på en liten tragikomisk grej om mig själv. Såna gillar ju ni att höra om, så jag tänkte helt enkelt dra den rakt uppochned.
En gång skulle jag ta en helkroppsbild föreställande mig, som jag sannolikt skulle ha till facebook, helgon, eller någon annan sida. Bilden hade jag bestämt att jag skulle ta inuti hissen på jobbet, för det var den enda spegel som var tillräckligt stor. Jag ville försöka få till en riktig pang-bild, som även den bittraste av manshatare skulle kunna tycka var trevlig, så jag ställde mig i någon flashig pose och knäppte av en bild.
Dessvärre är jag kanske en av världens minst fotogeniska människor, så ska jag få en bra bild så måste det till några hundra. Men jag gav mig inte. Jag åkte upp och ned i hissen säkert tio turer.
… Ledd åt? Lead åt? Logad åt? Lett åt? Leamentiaderad åt? Jag vet inte hur man säger, men i vilket fall fick jag ett leende idag. Av en ung tös på bussen.
Kors i fucking ceilinget. Det är så sällsynt att jag till och med minns när det hände sist, och det var påväg från McDonalds en höstkväll för ett gäng år sedan. Hur tragiskt är inte det? Jag trodde att jag hade bloggat om det, som jag gör vid större händelser, men detta verkar ha utspelat sig innan bloggens uppståndelse. Nu talar vi 1800 kallt ungefär.
Nåja, jag satt på bussen hem från terapeuten. Ja, jag går i terapi eftersom jag är fullständigt sjuk i huvudet och måste ha hjälp att kontrollera mina impulser att döda folk i min närhet. Eller så vill jag bara försöka få bukt med min sociala kräkfobi. Hur som helst, där på bussen satt en tös med två hundar i koppel. Den ena hunden låg på golvet och såg ut som den tänkte ”fuck my life” och den andra hunden hade satt sig på foten på tanten mittemot. Det tyckte jag var lustigt.
Jag tittade på varelsen i andra änden av kopplen, och hon tittade tillbaka och log. Jag log också. Vi satt och log åt varandra i några sekunder, och jag lyckades faktiskt låta bli att titta bort och bli sådär fnittrig som Julia Roberts blir i Pretty Woman, när Richard Gere visar henne halsbandet och busigt smäller igen asken över hennes fingrar.
Genast var tankarna där. Jag tänkte att hon var intresserad av mig för att hon log åt mig. Det är märkligt; min självkänsla säger mig att jag är fullständigt oattraktiv, men likförbaskat tror jag att alla främlingar som uppmärksammar att jag existerar är kära i mig.
Efter ett tag klev kvinnan i fråga av bussen, och jag såg henne aldrig mer. Hur som helst. Jag blev sedd. Någon såg in i mina klarblå pojkögon, och såg att där fanns en längtan.
Detta var höjdpunkten på min dag.
Om en timme börjar det! Eurovision song contest, som jag detta år får se alldeles ensam och bortglömd av varenda levande själ. Hur känns det? Va?! Era äckliga små svin. Nämen fine! Tänk inte på mig, för all del. Jag kan ligga och gråta, det gör ju ingenting. Jag kan ligga här och titta på eurovisionschlagerfestivalsfinalsdeltagarnas klänningar, utan att ha en enda människa att häckla dem tillsammans med. Nämen okej. Jag förstår. Sitt ni där och mys i era soffor. Jag klarar mig alltid. Sitt ni där och håll varann i händerna och ta varann på grejen. Visst. Trevligt.
Eh.
Jo, visst ja. Det var det jag skulle säga. Jag ska liveblogga, tänkte jag. Skojsigt va? Är ni med?
Mina nattliga tankegångar bara eskalerar i märklighet.
I natt drömde jag att jag av någon anledning var i Umeå, och råkade där stöta på dejten som dissade mig igen. Vi pratade lite, och jag fick inom några minuter veta att Hanna (tredje Hanna:n i mitt liv) – som dejten hette – var extremt sugen på att idka samlag med mig. Konversationen gick såhär:
Daniel: Fast när jag var uppe sist var du inte särskilt intresserad av mig.
Hanna: Nä, men nu är jag som det.
Daniel: Varför då? Vad har ändrats?
Hanna: Jag har ett nytt p-piller… Det är röken, du vet.
Daniel: Röken?
Hanna: Ja? Röken från p-pillret.
Daniel: Vad snackar du om?
Hanna: Haha, du vet väl hur p-piller fungerar?
Daniel: Just ja, man stoppar upp pillret där nere och sen avger den rök hela dagen va?
Hanna: Ja. Är du på?
Daniel: Njaaa… Jag ska nog åka hem.
Det blev hur som helst inget liggande, och jag vaknade med känslan av seger. Seger som snabbt ombyttes till kraftigt obehag över mitt sjuka sinne.
Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
