Kategori

Livet

Kategori

Sånt där allmänt som händer i den unge Werners liv.

Idag såg jag en man med självlockigt hår. Jag vet inte vad det är, men jag blir arg när jag ser män med lockigt hår. Såna där jävla krulltottar. De ser ut som förvuxna bebisar. Bofinken är ett exempel. Blir förbannad bara jag ser honom. Jag kan liksom inte hjälpa det. Allt han gör stör mig, troligen pga hans hår. Han ska t.ex alltid vara först ur pendeltåget på morgnarna, så jag har satt det i system att alltid ställa mig ivägen bara för att vara ondsint. Det funkar för mig.

Nåja, dagens krullhåriga typ satt och twittrade på pendeln, och då jag som av en händelse satt snett bakom honom råkade jag se vad han skrev. Eller okej, råkade och råkade. Jag läste helt ogenerat det som stod på den lilla displayen. Jag halvstod i sätet och glodde med öppen mun. Mina ögon scannade texten som om de hela livet väntat på just denna uppgift. Är ni nöjda nu?!

Hursomhelst, det var ett roligt och lite tragiskt twitter-inlägg. Det var så Svensson. Det var som om det var skrivet av Roland från Torsk på Tallinn, som precis lärt sig twittrandets ädla konst och desperat försöker vara hipp. Det var vackert på sitt eget lilla sätt. Såhär stod det:

”Att sätta igång en skön låt i lurarna och låtsas att man är med i en musikvideo gör underverk i en svettig pendeltågsvagn.”

Poesi.

Den här försökte jag just att bygga ihop… Gick åt helvete.

Modellen bestod av två halvor och en gubbe som skulle in där i mitten. ”Två halvor och en gubbe som skulle in där i mitten”… Låter snuskigt, men det är det inte. Hur som helst, jag limmade ihop halvorna och glömde figuren i mitten. Åt helvete med mitt liv. Bara till att slita isär allting, vilket bröt sönder allt inuti. Allt som fanns till för att hålla ihop det hela. Jaha. I med figuren och sedan limma på nytt.

Nu har jag fått ihop det hela igen, men det känns olustigt. Jag har lite ångest. Utvändigt ser man ingen skillnad mellan en korrekt ihopsatt figur och en figur som Daniel satt ihop, som är lika trasig inuti som ett polskt tjackluder. Men det väsentliga är… att JAG vet att den är trasig där inne. JAG vet.

Fredagkvällen i den Werneriska residensen spenderades på högtflygande sätt. Efter en snabb tur på apoteket och sedan den lokala matvaruaffären var jag glad i hågen påväg hem.

Där tittade jag lite på televisionsmottagarapparaturen, och postkodmiljonären. Den äckligaste lilla 19-åriga läkarstudent till tjej som någonsin suttit i en stol satt och svarade på frågor där. Vilken besserwisser. Vilken äckeltös. Läkarstudent också. Typiskt det jag brukar kalla ”civilingenjör-syndromet”, där man pluggar till något bara för att det anses vara status och ge bra med pengar. Inte för att man har en aning om vad jobbet faktiskt innebär. Vad är ens en civilingenjör? Det kan ju vara vad som helst, men det alla vet är att det ger bra betalt. Trams. Men okej, det är en annan debatt.

Jag fick med mig tre nya produkter att recensera, och det ska jag göra nu. Min middag, min efterrätt, och min nya medicin.

Grandiosa X-tra allt Gudfadern. En rejäl slant, 550 gram kärlek och dagsbehovet av kalorier för en mindre afrikansk stam.

Jag ska vara ärlig direkt. Den här pizzan… är något av det godaste jag ätit när det gäller ugnspizza. Krispig, inte för torr, och med många goda smaker. Man fortsatte att äta som vore man besatt, trots att mättnaden infunnit sig. Inte bra för den lilla fetman kanske, men gott var det. På minussidan kanske man kan tycka att den är något för stor för att vara till en person (och kanske för liten för två personer). Jag menar, den får knappt plats på en normalstor IKEA-tallrik. Men ändå, mycket bra jobbat. Mycket gott.

Efter det var det dags för efterätt. Dessert. Snacks. Fredagsmys. Kalla det vad ni vill.

Estrella Double Cheese & Chili. Estrellas nya chipssmak som det lobbas flitigt för i tv. Och var den så god som det sägs? … Nej. Inte särskilt god alls faktiskt. Estrella har gjort det klassiska misstaget när man introducerar en chipssmak med ost, och använt för mycket och för stark ost. Detta orsakar att chipsen får en distinkt bismak av spya. Hey, nu är ju inte jag så himla kräsen, så jag åt upp hela påsen. Men jag grät under tiden. Nästan. Hur som helst, jag kommer inte köpa dessa chips igen.

Medicinen då? Jag har ju fått svårartad könsherpes, så… Nej, nu skojar jag. Jo det gör jag! Min kära mor berättade för mig att det precis släppts en ny receptfri medicin för IBS och funktionell dyspepsi. Den måste ju testas.

Således: Iberogast. Den har sålt som smör i tyskland, och började i april-maj säljas här i Svea rike. Tydligen innehåller den bara extrakt av olika växter och örter, så det finns aldrig någon risk att få biverkningar som multiorgansvikt och liknande. Dessutom är det i form av ”orala droppar”. Det står så på paketet. ”Orala droppar”. Tack gode gud att det inte var anala droppar, tänkte jag. Då hade jag nog inte köpt det.

Hur som helst, jag tog några droppar och testade. Själva dropparna smakar som jag skulle kunna tänka mig att bensin med mintsmak smakar. Men fungerar det? Jag vet faktiskt inte. Jag upplevde någon slags funktionsändring av min mage igår, men jag vet ännu inte om det är bra eller dåligt. Jag får nog testa lite mer. Iberogast får en trea i betyg så länge.

Vid tio-tiden på fredagkvällen började jag se ”Gökboet”, men stängde av efter en sisådär tio minuter då jag kände att ögonen gick i kors. Det fick bli sängen helt enkelt. Jag är en pensionär i en 24-årings kropp.

Kära dagbok. Bloggläsare. Medmänniskor.

Jag, er vän i etern Daniel Werner, har som ni säkert vet länge haft problem med magen och ångest vid matintag. Men både igår och idag har undertecknad lyckats äta mat offentligt utan andnöd och kallsvett. Det känns som att det kanske eventuellt blir ännu en vår för mig.

Idag klev det på en farbror på pendeltåget när jag skulle hem från jobbet. Han pekade på platsen framför mig och sluddrade fram att han ville sitta där. Det fick han, och det tog inte många minuter innan han brast ut i ljuv sång. Alla i vagnen slöt sina ögon och bara njöt av hur hans röst fyllde den. Någon friade till sin partner i stundens inlevelse, och inte ens jag kunde låta bli att känna glädje över att jag är människa. Resan blir ett minne för livet.

… Okej, riktigt så gick det inte till. Det var hemskt, okej? Titta själva.

Jag tycker det är tråkigt att vara singel. Det har jag alltid gjort. Speciellt tråkigt är det när det händer saker utöver det vanliga i stan, typ jul och nyår och födelsedagar. Eller som imorgon, valborgsmässoafton.

Det är en sån där bortglömd högtid som jag ändå tycker är ganska mysig. Man går ner till centrum på kvällskvisten, tittar på majbrasan och lyssnar på den årliga tant-kören som sjunger visor. Detta medan barn äter sockervadd, andra barn kastar stenkulor i elden, och ett tredje gäng barn bara skriker. Mitt i detta inferno stod jag och Dorthe och kramades förra året, och något i ens närheten av det kommer det inte bli tal om i år.

Således har jag bestämt mig för att deppa imorgon. Man kan ju inte gå sönder totalt av självömkan, så det blir en kväll av riktigt deppande och sen får det vara bra ett tag.

Jag ska nog spendera kvällen med att först tröstäta en hel burk Ben & Jerrys (direkt ur paketet, givetvis – eventuellt med bara händerna) medan jag tittar på ”Sömnlös i Seattle”. Sedan ska jag bli så mätt av allt hetsätande att jag springer till toaletten och kräks. Sen sjunker jag ihop i duschen och gråter medan jag låter de kalla strålarna skölja över mig som elaka glåpord. Efter det ska jag nog skära mig i armarna, gråtrunka och skrika i kudden tills jag somnar.

Vad ska ni göra på valborg?


Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27

Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27