Sånt där allmänt som händer i den unge Werners liv.
I natt drömde jag att jag var på jobbet. Jag hade fått ett nytt inlogg till ett system, men det fungerade inte. Jag sa det till kollegorna. Sen testade jag mitt gamla inlogg, och det visade sig att det fortfarande fungerade. Jag meddelade kollegorna denna information.
Det är bra att jag verkligen lever ut mina fantasier när jag drömmer.
10:20 – Vaknar efter att ha sovit i runda slängar fem timmar. Brukar inte sova såhär dåligt.
10:31 – iPhone-checkar status på 1. Helgon, 2. Facebook, 3. E-post. Inga kärleksbrev (eller andra brev) på något av dessa.
10:44 – Jävlar. Salahuddin har märkt att jag är vaken, och nu är det klippt. Han kommer och skriker mig i örat, upprepade gånger. Försöker ignorera detta.
10:45 – Salahuddin står på mig och stångar mig i ansiktet. Det är lönlöst att kämpa emot.
10:47 – Går upp och ger Salahuddin mat. Lägger mig på soffan och startar datorn för att mer ingående studera frånvaron av kontaktsökande töser.
11:40 – Äter upp de sista tre nävarna cheeseballs som låg kvar i påsen och dystert vittnade om att den en gång var full. Lägger mig sedan på sofflocket igen.
12:30 – Får för mig att jag ska plocka undan de enorma mängder kartongdelar från soffans emballage, som jag har placerat på min balkong.
12:32 – Sliter isär kartongbitarna och pressar ner dem i en sopsäck. Kartongbitarna vill inte slitas isär. De kämpar emot.
12:33 – Utstöter ”Förbannade jävla kartonghelveten”.
12:34 – Ser att min granne är på balkongen bredvid. Säger skamset hej.
12:40 – Slänger fyra stora säckar med kartonger i grovsoprummet. Svettas kraftigt.
12:45 – Vilar på soffan igen. Ska nog aldrig mer gå ut i den där hettan.
14:30 – Går ner och handlar lite vadderade kuvert samt en powerade, två 1,5 läsk och en fryspizza. Svettas ymnigt. Ser ut som en rysk mastodontbjörn där jag sliter mig igenom folkhavet för att transportera mina varor mot hemmet.
15:03 – Är tillbaka från affären. Ska aldrig mer gå ut. Hör ni det? ALDRIG!
Glad påsk!
Era svin. 🙂
Det var det. Jag trodde inte att den här dagen skulle komma fullt så snart, men det har den onekligen gjort. Skoningslöst kom den. Så idag hände det… Idag, kära vänner, blev jag av med min nötcreme-oskuld. Ja, ni läser rätt. Detta smått kulförklarade njutningsmedel som skänkt så många människor frid i såväl sinne som kropp. Jag har faktiskt aldrig fått smaka dess safter förut. Men idag, nyss, blev det äntligen min tur.
Vi har fått ett gäng enorma påskägg på jobbet. ENORMA. Det skulle säkert få plats ett avhugget huvud däri, och sedan ändå tillräckligt med godis för att täcka det. Nu hade ett av dessa påskägg – utan något avhugget huvud vad jag vet – tagit slut, och längst ner i botten råkade jag se något. Något som glimmade till, som en sjörövarskatt ungefär. Där, mol allena och ratad av allt övrigt godis, låg ett ensamt Nötcreme-paket och blev smekt av solen.
Jag funderade i några sekunder. Var detta verkligen rätt ögonblick? Ville jag få min första kontakt med nötkrämen såhär? Jag hade inte mer än tänkt dessa tankar innan mina fumliga händer nervöst omfamnade sitt mål, och transporterade det mot mitt skrivbord. Jag visste inte om jag var vid mina sinnnens fulla bruk, men det spelade ingen roll. Sen satte jag mig ner, tog ett par djupa andetag, och öppnade förpackningen. ”Frrp” lät det; dovt men ändå hörbart. ”Frrp” upprepade jag inombords, och bet mig i underläppen.
Det tog inte många sekunder innan jag försiktigt klämde ut lite av det ljuvliga nötinnehållet, och i en skälvande rörelse förde det mot min villiga mun. Nervositeten var nu total. Alla dessa förhoppningar. Dessa känslor. Dessa rädslor för att inte bli accepterad.
Min ivriga tungspets snuddade vid massan, och i samma stund var det som om alla mina sinnen omfamnades av varmt ljus från ovan. Som om en välgörande regnbåge bar mig på sina axlar, och berättade för mig att allt skulle bli bra. Jag blundade, och försökte undvika att ta in för många intryck på samma gång. Något som visade sig vara mig övermäktigt.
Nu är ögonblicket förbi, och jag har legat i säkert en halvtimme och bara tänkt. Gråtit. Mediterat. Och jag måste erkänna att… Nötcreme är tamejfan överreklamerat.
Idag fyller min far år. Han fyller år samma dag som Hitler, men annars har de inte så mycket gemensamt.
Jag har däremot en hel del gemensamt med min pappa. Han är nämligen vida känd för en liten episod med en byggmodell, innan jag var påtänkt. Det hela utspelade sig i mina föräldrars dåvarande lägenhet, och pappa hade fått en byggmodell föreställande en bil, med sig hem från jobbet. Nån sorts reklampryl. Pappa gillar bilar, så den skulle givetvis sättas ihop ganska så kvickt samma kväll. När hans oerfarna händer fastnade i klister och modelldelar för femtionde gången, och alla tänkbara svordomar hade sagts, då fick pappa nog. Han slet sönder sin egen skjorta i vilt raseri.
Nyss skulle jag bygga modell. Jag samlar på små japanska tv-spelsfigurer (jag har alla utom en – ni får ta på mig) och en av dem är lite vinglig. Så jag köpte en ny sådan. De kinesiska barnarbetarna som gjort modellerna har tyvärr en något begränsad känsla för kvalitet, så hål A där man skulle fästa del B var för stort, och orsakade att del B hela tiden föll ut. Det gick helt enkelt inte att få till, så jag orkade inte mer. Jag tog modellen i handen, krossade den, smulade sönder den mellan fingrarna, och kastade den sedan i soporna. Sen spottade jag på resterna. Två gånger.
Jag är min faders son.
Nu är jag i Umeå! Har nog aldrig varit så högt upp i landet förut. Och resan hit var ju ett litet äventyr i sig. Herr Mage tyckte ICKE om det. Men det gick! Inga kaskadspyor över bord och bänkar.
Ändå… Jag är en ganska tragisk människa. Jag har inte ens varit här ett dygn, och jag börjar redan oroa mig för hemresan.
… Men just nu vill jag bara hem. Det är kaos i Stockholms lokaltrafik idag. Just nu vet jag inte var jag är påväg. Och framför allt: två kvinnor eller två män?
