Kategori

Livet

Kategori

Sånt där allmänt som händer i den unge Werners liv.

Jaha. Det var första och sista gången jag försökte vara skojig i en social situation.

Jag skulle hämta ut ett paket på posten igår. I luckan stod en tjej jag sett några gånger förut. ”Veronica” stod det på en skylt på bröstet, och snabbtänkt som jag är beslutade jag mig för att vara Skojfarbror-Daniel. Och det gick ju bra.

”Hej VERONICA” sa jag och lämnade fram min avi, och samtidigt som jag sa det insåg jag hur otroligt töntigt det lät. Jag lät inte allt som Skojfarbror-Daniel utan snarare som Pervo-medelålders-man-som-står-bakom-en-hylla-och-flåsar-Daniel. Veronica själv fnissade bara till lite, på ett oerhört icke-roat sätt. Jag vet såhär i efterhand inte riktigt vad jag ville uppnå med det hela. Men man kan inte ligga på topp jämt.

A moment in the life of Daniel Werner.

Finns det allvarligt talat inte någonstans i hela Stockholms stad där jag kan äta min lunch ifred?

Jag försökte äta lunch i gallerian bredvid byggnaden där jag jobbar. Det gick inte så bra. HORDER av människor vallfärdar dit vid lunchtid, och förvandlar hela stället till ett enda stort inferno av skrikande ungar, kostymnissar från Ericsson som tycker de är coolast i världen för att de pluggat på KTH, barnvagnar som lämpligt placeras rätt i gången där man ska förbi, och gubbar som inte i sin vildaste fantasi kan tänka sig att snyta sig någon annanstans.

Jag försökta äta lunch i cafeterian på jobbet. Det gick inte så bra. Där är kollegorna. Sitter jag med dem så stressar jag igenom min mat, blir illamående, och tror att jag ska kräkas. Min sociala inkompetens samt min skam gällande problematiken förbjuder mig att förklara hur det ligger till, vilket gör att kollegorna tror att jag har något emot dem. Resultatet blir att jag får undvika att äta samtidigt som dem.

Jag försökte äta lunch klockan två på eftermiddagen. Det gick inte så bra. Visserligen är det ganska folktomt i matsalen, men det finns en annan kollega som tänkt samma sak. Då tvingas jag höra om hennes hus i Italien tills jag formligen kräks över hela bordet. Jag försökte ta till mitt mest ointresserade jag, men det hjälpte inte.

Men så äntligen, idag, hittade jag en tillflyktsort. En liten fristad i vimlet. En liten soffa en bit bort, där undertecknad kunde sitta och förtära sin lilla lunch. Lugnt och skönt och helt utan stress-konvulsioner. Men icke. Fyra tjocka kvinnor kom dit, sa ”vi tar och sätter oss här om det går bra” och satte sig utan att vänta på svaret. Hela matsalen var tom, men de skulle prompt sitta i MIN soffa. De visste att jag inte skulle vilja sitta kvar länge efter att deras tjatter börjat.

Jag önskar att jag vore mindre svensk ibland. ”Nej, det går inte bra att ni sätter er i den här soffan. Jag sitter redan här, och jag vill göra det ensam. Om ni sätter er i den här soffan så kommer jag att gå raka vägen och köpa mig ett semiautomatiskt handeldvapen, för att sedan komma tillbaka och avlossa salva efter salva i era uppsvällda kroppar. Så jag skulle alltså uppskatta om ni INTE satte er i den här soffan. Tack för visad förståelse.”

Det skulle jag vilja säga.

Jag fick precis ett samtal. Imorrn kommer det två stora starka karlar och levererar min soffa. Eller, jag hoppas för deras skull att de är två. Jag har hjälpt till att bära in den förra soffan, eftersom IKEA är snåla och skickar en person. Aldrig mer.

Jag tänker säga att jag är stelopererad om de så insinuerar att jag ska göra ett endaste handtag.

Idag var jag hos läkaren, och fick då alltså till slut min dom gällande magen.

Game over, nu är det slut på snusket. Jag har aids.

Okej, nej, inte aids. Läkaren kände lite på magen, sen satte han sig och tittade på mig. Följande konversation uppstod:

Han: Det är inget farligt i alla fall; det kan jag säga direkt.
Jag: Jaså?
Han: Du har dålig motorik i magsäcken. Du vet att…
Jag: Funktionell dyspepsi?
Han: Ah, det känner du till?
Jag: Jag är Google-mastah när det gäller sjukdomar.

Ja, så there you have it. Jag får nog leva ett par år till, fast med en liten pissbitch till mage.

Men men, jag får leva! Låtom oss fira!


Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27

Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27