Kära vänner. Läsare. Medmänniskor.
Idag var jag med om vad som mycket väl skulle kunna vara mitt livs största tragedi. Jag sitter nu här både skakad, ensam och rädd. Jag ber alla känsliga personer att sätta sig ner innan ni fortsätter att läsa, ty detta kommer inte bli nådigt.
Häromdagen köpte jag ett dragspel. Ingen jättegrej, jag planerar trots allt inte att säga upp mig och bara livnära mig som dragspelstrubadur; utan mer som en rolig grej för en billig penning. Hanna 2, min ex-ex-ex-flickvän, pratade jämt om sådana så därför köpte jag ett liknande till henne i present. Sen fick hon det när det tog slut, och jag har på senare år ångrat att jag inte behöll alltihopa istället. Så därför köpte jag ett eget, och idag kom det.
Mina ivriga fingrar gick som lärkvingar medan jag dreglande öppnade paketet. Däri låg ett mycket vackert litet dragspel, precis lagom för en liten bjö… eh, man som jag. När jag tog upp det såg jag dock hemskheten. En av tangenterna kärvade, och instrumentet var ospelbart.
Nu har jag kontaktat leverantören och ska få ett nytt paket nån gång nästa vecka. Men som läget ser ut nu så blir det varken temat till Amelie från Montmartre eller Bella Notte. Och det gör ont. Det gör ont i hjärtat.
