Ikväll såg jag Inglorious Basterds, och… Ja, tyvärr måste jag fortsätta den här sågningsvågen jag börjat med.

Quentin Tarantino är en väldigt skicklig regissör. Han har talang, verkligen. Men den här filmen är bara en Kill Bill med andra karaktärer. Inget fel med det kanske, Kill Bill var bra. Problemet är väl snarare att han valt ett rätt känsligt ämne den här gången. Jag är så oerhört trött på det amerikanska överpatriotiska synsättet när det kommer till andra världskriget. Hela den här grejen med att de allierade och varenda man under dess fana var goda, och axelmakterna och varenda liten soldat med järnkors på uniformen var onda rakt igenom. Det var inte så. Det var inte bara svart eller vitt.

I filmen så är det så äckligt uppenbart hur Brad Pitt, USAs stolthet, vill mörda varenda tysk och lemlästa kropparna, medan alla applåderar. Hurra, ge de onda nazisterna på moppo! … Men ingen tänker efter. Det var bara soldater liksom. De lydde order. Visst, de var troligen lika mycket nazister som Hitler själv, men det var det många som var på 30- och 40-talet. Även i Sverige. Och ja, även i USA. Det var vanliga åsikter på den tiden, hur sjuka vi än må tycka de är idag. Men kom ihåg att USA inte gick med i kriget förrän efter två år. Inte ens för dem var det självklart att gå med bara för att det som tyskarna gjorde var fel.

De tyska soldaterna var inte alla genomonda. De lydde order från ondare (och en del troligen psykiskt sjuka) höga officerare och politiker. Även en tysk soldat förtjänar en ärofylld död t.ex, inte att bli ihjälslagen med baseballträ medan folk omkring skrattar. Det är fortfarande en människa. Inte för att jag satt och grät och tyckte det var hemskt direkt, värre saker har jag väl sett. Men det är en skev syn på saken, och det är trist att ingen vågar göra en film där man får höra om den enskilde tyskens syn på saken.

… Men det klart, man kan ju se filmen som ren action utan att tänka också. Men då är den troligen ännu sämre.