Häromkvällen fick jag ett infall och googlade gamla leksaker. Minns någon mer än jag Mighty Max?
När jag gick i lågstadiet var nämligen detta ett av mina största intressen. Det här var ju på den tiden då pojkar och flickors leksaker var extremt skilda åt, så i egenskap av pojke lekte jag alltså med monsterliknande krigsleksaker. Mighty Max var nämligen leksaker tillverkade 1992, som på utsidan såg ut som olika vidunder, men som kunde öppnas för att exponera en liten fantasimiljö där inuti. Ett gäng olika tillverkare gjorde likadant, men Mighty Max var först.
Jag kom att tänka på när jag fick min första Mighty Max-leksak. Min kompis Tomas fyllde år, och jag och pappa var i affären för att inhandla någon slags present inför det stundande kalaset. Jag hade ingen aning om vad han önskade sig, så jag gick utan att tänka mig för raka spåret till den sortens leksaker jag själv var intresserad av. Och där såg jag den. Ett fladdermushuvud som förmodligen var det häftigaste mina arma pojkögon hade sett. Jag slog till, med pappas pengar.
När vi kom hem blev jag ledsen, och insåg att det egentligen var jag som ville ha den där leksaken. Och så blev det. Med mitt manipulativa barnasinne såg jag till att jag var den som fick Mighty Max-presenten, medan mamma fick gå och akut-köpa nånting annat till Tomas. Jag minns inte vad han fick, men det var nånting tramsigt.
Sen kom jag att tänka på den där gången då det ena fladdermusörat gick sönder. Det var en sorgens dag. Jag, min kompis Mikael (han hade för övrigt robothuvudet med den synliga hjärnan), och hans kompis Stephan lekte på skolgården. Stephans mamma kom från Frankrike, och en gång imponerade han på klassen genom att sjunga ”Broder Jakob” på franska. Man imponerades nog ganska lätt som barn.
Hur som helst, den här dagen hade han lånat min fladdermusleksak för en liten stund, varpå en tredje bekant ville titta på den. Det fick han inte för Stephan, som började springa. De sprang runt skolan, och när Stephan kom tillbaka med leksaken hängde ena örsnibben i en enda slamsa. Inte ens en ursäkt fick man, och jag försökte hålla tillbaka tårarna så gott det gick.
En gång var jag, mamma, mammas väninna och hennes son på Öland. Mamma och väninnan hade någon slags oskriven överenskommelse som innebar att de skulle visa varann vem som var den bästa mamman. Därför fick väninnans son ett flygplan från Crash Test Dummies (nej, inte gruppen som sjöng ”Mmm mmm mmm mmm” utan en annan leksakstyp på 90-talet).
Själv fick jag det största Mighty Max-setet som fanns – Skull Mountain. Jag minns fortfarande att det kostade 500 kr. Det var en fullständigt hisnande summa på den tiden. Själv fick jag 20 kr i veckopeng, så trots min ålder förstod jag att det här var en mycket fin present. Tack, mor.
Nu ligger alla dessa leksaker i tryggt förvar i en kartong på vinden, men det är inte utan att jag kan bli sugen på att plocka ner den och sortera dem. Mighty Max var nog bäst genom tiderna, förutom lego.
Jaha, nu har jag tydligen bestämt mig för att sitta uppe halva natten, i väntan på att kunna förboka nya iPhone 5 hos Telia. Vid tolvslaget släpps det. Och jag sitter här i en fruktansvärt naiv tro att jag ska hinna roffa åt mig ett exemplar innan de som om möjligt har ännu mindre liv har gjort det.
